Villkor: Löpning från A till B utan smärta

20140419_131107

Påskaftonens löp-plan var att ta sig från A, hemmet, till B, påskfirande. En sträcka på någonstans mellan 26 och 27 km. På ett villkor. Att det sker smärtfritt och utan att flåsa, annars stannar jag. Bekymrade fötter har fått vila under några dagars förkylning, och i dag skulle det gå så långsamt att andningen inte ska påverkas nämnvärt. Passar på att testa nya skor på långpass. Assistanskåren (resten av familjen) stod redo att rycka ut för upphämtning med bilen.

Funkar bra. Känns bra. Härligaste vädret som i stunder påminner om hur det känns när det blir riktigt hett mitt i sommaren. Önskar mig lite svalkande vind, men inser att vi har tillräckligt med blåst andra dagar i södern så jag slutar önska. Mycket liv ute på vägarna. Löpare, cyklister, promenerande och ett stort antal insekter. Rapsfälten blommar tydligen extra tidigt i år och det är en fröjd att springa i Skåne under dessa förhållanden. Ingen smärta i fötter. Ingenstans. Bra flyt. Bra teknik, blicken rakt fram och ett leende mot solen. Fruktansvärt hungrig. Tänker på påskmaten och blir ännu hungrigare. Liiiten energidip strax efter 10 sprungna km men jag har nödproviant med mig.

20140419_112358-1Lite att välja bland i dagens energiförråd.

Vid 15 km känner jag att Mr Morton är på ingång. Vänster fot, tredje och fjärde tå domnar och samtidigt ömmar. Inget allvarligt för min del, bara en störig känsla i foten som dock kommer bli värre om jag nu ska springa långt. Nya skor, kanske lite för hårt knutna och fotvalvet fortfarande inte 100 % är troliga orsaker. Smärtfritt skulle dagens pass vara så jag ringer assistanskåren och ber om hämtning om ca 5 km. Sätt er i bilen så fortsätter jag springa de sista 5 km i lugnaste farten. Nervklämmet känns men blir inte mycket värre. Jag känner igen problemet och jag vet att det går att springa lugnt ett tag till.

Jag springer 19 km och hoppas på lite till. Måste nå 20 km när jag ändå är igång. Når man 20 vill man nå 21. En halvmara. Eller 21, 097 km rättare sagt. Just det. Når 21,1 och till slut 21,2 innan jag blir upphunnen. 21,2 känns fruktansvärt nära den totala sträckan på 27. Det lockar att ändå tacka nej till skjuts, men tåsmärtan skulle nog tillta. Jag skulle kunna bita ihop men idag tjänar det ingenting till. Jag lovade mig själv att SPRINGA SMÄRTFRITT. Inget går förlorat av att jag ger upp.

Dryga två timmar av terapeutiska samtal med mig själv. Varför har jag ont? Eller gör det så ont egentligen? Vad är mest utvecklande – att bita ihop eller att sluta springa? Nu känns benen pigga. Tekniken håller jag riktigt bra. Eller är jag inte lite tom på energi? Trött? Nä det känns bra. Tror jag. Eller? Har jag inte mött den cyklisten innan? Trevligt, hon ler! Ska jag ta lite choklad nu eller vänta? Jag kan vänta till om 2 km. Eller ska jag trots allt äta nu? Varför kom tanken om att äta choklad just nu? Kommer jag svimma om jag inte äter nu? Nu måste jag snabba på om jag ska hinna nå 20 km. Ska jag kanske öva på att inte behöva nå målet? Ska jag promenera resten? Jag är ingen förlorare även om jag ger upp.

malmovellinge21kmJag anser mig ha ett bra lokalsinne, men tar kanske inte alltid den närmsta vägen.

Kommer fram. Landar i påskfirande. Morton tackar för sig. Lämnar kvar ett litet minne som får väntas ut, sen är jag på det igen. Förmodligen om ett par dagar. Kanske redan imorgon. Man vet aldrig riktigt säkert med Morton. Morton är lite trotsig, men jag är inte orolig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *