Vaknar till

Det är minsann inte lätt att sätta fingrarna mot tangenterna och få ur sig någonting läsbart. Det speglar exakt vad som händer i mitt huvud. Det är svårt att få ur sig någon greppbart som andra kan förstå. Det är hopp blandat med förtvivlan. Osäkerhet, otrygghet och en massa rädsla. Osäkerhet om hur morgondagen ska se ut. En del praktiska saker har löst sig men emotionellt är det fortfarande väldigt betungande. Osäkerhet kring om de löften och lovord jag hör är på riktigt eller ett fortsatt spel. Otrygghet i mig själv. Jag känner inte igen mig själv i mina tankar. 

Rädsla för att varje mörk dag ska vara lite mörkare varje gång. Även om det går fler ljusa dagar på en mörk nu så upplevs de mörka dagarna mörkare. Om tidigare upplevts som att få smågrus kastat på sig i en jämn ström så får jag tunga stenar att fånga upp lite mindre ofta.

Rädsla också för hur det ska gå för barnen och var de hamnar i det här. Hur upplevs soppa ur deras perspektiv? Det vet vi inte förrän de fruktade varannanveckorna är här. Rädsla också för att han har nästlat in sig i sig själv på ett sätt som gör att verklighetsbilden skiljer sig från bilden vi andra har. Jag väntar på ett kraftfullt uppvaknande från en blåögd förskönad syn på ett helvette. Vad sjutton kan lycka vara i denna soppa?

Det känns läskigt.

Men det finns hopp. Hoppet är nästan greppbart. Hoppet är där och visar sig. Jag måste bara fånga tag i det, ta ett hårt grepp och inte släppa taget. Jag har gått om tid. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *