UltraVasan 45 – lopprapport

Lång lopprapport för det långa loppet. Tur jag inte sprang 90 km.

Tidig morgon för att ta sig till bussen i Mora som skjutsar löparna till starten i Oxberg. Uppe innan solen – kl 5.00. Sällskapar med fem herrlöpare till frukost. Lockar upp sovande familjen som skjutsar mig till Mora och bussarna. (Fantastiskt snabbt man kan få liv i barn om de ska få åka bil i pyjamas och se solen gå upp.) Bussavgång kl 6.08.

20140823_063313 20140823_064057 20140823_064138 20140823_075608
Dimmigt vid start. 

På plats i Oxberg vid halv 7. Dimma. 6 grader varmt. Lätt regn. Kändes nästan som att det kunde finnas risk för snö. Ironiskt nästan, när man väl befinner sig mitt i Vasaloppsspåret. Startområdet fylls på med folk vartefter bussarna kommer in, men det är synd att säga att det kryllade av människor. Drygt 500 startande. Nu ska jag ta revansch för den där gången i mars 2006 när jag åkte skidor för sista gången. Eat this!

Kroppen kändes… hmm… skum. Förväntansfull, pigg, men kall var förmodligen förklaringen för när väl startskottet gick så kändes den kvick! Klapp på axeln för bra energiladdning. Rusade inte iväg. Det är annars ett bra sätt att få det att kännas piss. Försökte hålla mig på ett 5.30-tempo när det var platt och ta backe upp och backe ner utifrån känsla. Första 20 km var all time runner’s high! Underbara skog. Fart och fläkt över stenar och rötter, uppför och nerför. Men ack så blöt. Det dröjde inte länge innan fötterna var genomblöta och ler-skvätt upp till knäna. Och det regnade en hel del.

20140823_085329Den ljuvaste stunden. Bara njutning. 53 minuter in i loppet.

Första tredjedelen skulle vara den mest tekniskt krävande, men kände att jag behärskade det väl och speedade på så gott det gick på pigga ben. Första kontrollen var efter 15-16 km tillbaks i Oxberg efter en första ”omväg” innan vi drog iväg på Vasaloppsspårets kvarvarande 30 km. Snittade 5:27 min/km. Fortsatte och försökte hålla mig runt ett 6-mintempo. Det går så där i backarna, men jämnar ut sig i nedförslöpet.

Underlaget var väldigt mjukt mest hela tiden. Sank mossa, sumpmark, våtmark. Ibland kändes det som att springa på tjockmatta, ibland studsmatta. I övrigt mycket sand, sten och lera. Spång och bro. Minimalt med asfalt

I Hökberg efter 26 km blev det pannkaksstopp i lugn och ro. Kom dit samtidigt som Anders Szalkai som sprang dubbla sträckan – 90 km och startade 3 timmar tidigare. Han ville inte äta pannkakor. Tog nåt i farten, sen snabbt iväg igen för hans del, och så även för de andra 9milarna som susade förbi. Jag njöt pannkakor, banan, blåbärssoppa, chips. Vi värderar buffé lite olika.

Vidare och nu börjar det ordentligt kännas. Framför allt fötter. Känner brännande stickande blåsor som bubblar upp. Blött i skorna. Inget speciellt ont i knä ännu! Allt som hjälper knät att hålla sig i schakt börjar ömma – höfter, rumpa, baksida lår. Stelt, men ingen ordentlig löparknäkänsla. Det håller humöret uppe. Umgås med familjen en kort stund som hittat en plats vid en vätskekontroll strax efter Hökberg. Det visade sig sen att de blev fast där ett tag som funktionärer eftersom de verkligare vattenlangarna försvann (?).

20140823_105151Perfekt klädd för vädret! Kanske jag belönar mig med ett par armvärmare som inte är avklippta strumpor.

Varje kilometer blir slitigare. Skippar en mängd vätskekontroller. De kommer allt tätare mot slutet. Har min egen dricka. Glädje när det är 15 km kvar. Ännu större glädje när det står 10 km på skylten. En kisspaus efter 36 km. Nu ensiffrigt på skyltarna! Kilometrarna går långsamt och staplande känns det som. Matar på. En ultralöpare går i backarna sägs det. Anammade det. Knät gör sig påmint, och det gör ont att dra igång efter backarna. Kilometrarna tickar förbi. Ca 7 min per kilometer med dippar i backarna. Sysselsätter mig med att räkna gissa när jag har sprungit 100 meter, 200 meter, 300 meter osv.

Det är en sån sjuk känsla när man närmar sig 3 km kvar och det känns som en hel evighet. Först när man börjar höra speakerröst kan man börja hoppas på att det faktiskt snart är slut. Sista backen är bara några hundra meter innan mål. Gasar upp, ser en målraka, om än slingrig. Banad väg mot mål! Och asfalt! Underbart trots allt. Höjer tempot mot mål för känslans skull. Nog fasen gick det! 45 km ultralopp i Dalarna. Ett PB på det. Nästan bara ren njutning! Mycket bra organiserat lopp och jag kan tänka mig en repris nästa år.

ultra_007Stelbent glädjeskutt, men glädjen finns där!

ultra_009

Planen: Inget officiellt tidsmål egentligen… MEN för att ha nåt att räkna på under tiden eftersom jag gillar att hålla räkningen.
Tempo: försöka hålla mig på ett kilometersnitt 6:00 min/km – 45 km på 4:30:00. Några sekunder under 6:00 innebär några sekunder till godo. Mat- och drickastopp 10 min. Tid för (o)förutsedda händelser (kissa, stretcha, knyta skor, ont i knä, gå i backar): 10 min. Sluttid: 4:50:00

Utfall: Totalt temposnitt i Garmin: 6:31 min/km inkl mat- och drickastopp, kisspaus, backar. Sluttid: 4:52:49. Under 5 timmar. Jag är nöjd!

Är glad för:
Att knät höll över förväntan! Besparar en hel del återhämtningstid.
Att jag hade egen dricka med. Sportdrycken satt helt fel i magen.
Att jag får köpa nya skor.

Är mindre glad för:
Att man bara fick medalj om man sprang 90 km.
Att en finisher-tröja i Herr-XS är på tok för stor. MEN den är snygg och det står ”First Edition” på den.

Lidingöloppet nästa! 5 veckor kvar.

10 Comments

  1. Johan

    Bra jobbat!
    Jag var också uppe och sprang UltraVasan45 och jag håller med om medaljen. Blev oväntat besviken på att vi inte fick någon.

  2. Kul läsning, känner igen mig i tankarna om långsamma kilometer mot slutet och att räkna meter 🙂
    Ser att jag var precis bakom dig på bilden med glädjeskuttet (nrlappen på benet). Vi kanske syns i spåret nästa år!

  3. Pingback: Det hade inte skadat – Sarah Jaxell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *