Tyckeromdig

Mamma-barn-bandet känns starkare än någonsin. Mina små hjärtan har så mycket kärlek och känslor att dela med sig av. Jag förstår att de kanske känner sig lite som studsbollar men de verkar hantera det bra. Saknad och längtan ligger väldigt nära till hands men även önskan om att göra nuet till något fint verkar finnas där. Inte minst strösslar de med kärleksförklaringar och jag är noga med att se dem och bekräfta det från mitt håll.

Jag har tappat många månader där jag var mamman som inte orkade vara förälder. Jag gick ner mig och det har inte gått att dölja. ”Varför är mamma trött/ledsen/sjuk?” Och så var det något jag inte kunde hjälpa. Det var inte jag som orsaka detta. Jag gjorde inte detta mot mig själv. Jag bara reagerade på livet. Jag behövde gå igenom det men det är svårförklarat för barnen. Jag levde och försökte överleva men jag orkade inte ta hand om mina barn. De fortsatte ge mig kramar och pussar och de levde vidare, men jag orkade bara vara ledsen. Jag blir ledsen nu bara av att tänka hur den tiden var. Så mycket förlorat. Så mycket närhet med barnen som jag och de förlorade men om jag inte ens hade haft det lilla – hur hade det då gått?

Om jag ska tacka för något i allt skit och helvete så är det den fantastiska kvalitetstiden med barnen. Jag vill ha det fulltid men det får jag inte.

Närhet, kärlek och omtänksamhet. Det behövs inte så mycket. De kräver inga saker, inga dyra inköp. De vill vara tillsammans. Ser värden i det lilla. De vill göra det enkla. Det som faller en på. De vill skratta, sitta och prata och de vill lägga mycket tid på att ”gosa”. Gosa är en viktig aktivitet för oss. Sitta ner med armarna om varandra och skämma bort oss med fina ord. Konsten att leva här och nu. Det är lärorikt för alla inblandade.

När jag återser min treåring och säger att jag har saknat honom så mycket, bekräftar han med ”men du är inte ledsen. Du är glad!” och ser sprudlande glad ut själv som att han märker en förändring nu från då. Kramkalaset pågår varje dag och våra stillsamma stunder är fulla med kärleksförklaringar från båda håll.

Vi var en kvällstur till ICA första kvällen som återförenade för denna veckas tillsammansperiod. Treåringen sov i vagnen och jag och sjuåringen hade varit på Pokémonjakt (vår första men inte sista…). Vi genade genom trädgårdsavdelningen på ICA och N stannar till vid små blomprydnader på pinne. ”Vänta mamma, skulle jag kunna få köpa den här?” och visar upp en pinne med text Tycker om dig.”Fin! Vem vill du ge den till?” frågar jag. ”Till dig!” Och mamman blir tårögd vid toapapper hyllan… Ett litet kramkalas.

Vi måste ta hand om varandra och ta hand om tiden vi har tillsammans. Överföra från hjärta till hjärta. Det är enkelt, kostnadsfritt, ärligt och har absolut det högsta värdet här i livet! Vi behöver ta det med in i vuxenlivet. Skala bort det som känns konstlat. Öppna oss, vara tydliga och inte minst generösa.

En sista dag med barnen nu. Tanka kärlek för att ta mig igenom nästa självperiod. Sista stunden kommer jag bli ledsen. Första själv-stunden kommer jag vara ledsen. Jag har min blompinne i min krukväxt vid fönstret. Där kan jag tanka. Mitt eget Pokéstop…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *