Tillsammanslöpningsvecka

Löpveckan så här långt blev bra! Det blev inte bara ensampass. Att ena dagen haka på när frågan ”Någon som vill springa?” slängs ut på Facebook och få ett bra snacke-pass á la kvällssol med Katarina, och idag inbjuden till lunchlöpning med intervaller med Runners’ store + Heleneholms IF i samma solsken. Bra fredags-feeling by the way. Passade perfekt in i planen när motivationen legat på latsidan ett tag. Då är det bra när andra drar ut en.

20140509_12002220140509_122822
Extremt svårt att ta bra bild mitt i en intervall.

 Det kanske har varit det som saknats för att få motivationen att glöda. Tillsammanslöpning. Efter att ha snurrat runt i löpgrupper, löparresa, halvmaratonlopp och allt som hänt löpmässigt det senaste året, har stor andel av passen sprungits tillsammans med andra. Och sen blev man ensam. Men jag gillar ju att springa ensam. En dos ensamlöpning får jag alltid till vid sidan om grupplöpning. Så det kanske är balansen däremellan som försvann. För lite grupp och för mycket ensamt.

Det kan kännas lättare att springa med andra. Min erfarenhet från onsdagens pass med Katarina var att 50 min gick som på räls. Mycket snack och bra tempo. När vi sprang skilda vägar kändes löpsteget tungt, började tänka på att tekniken blev sämre och tyckte inte att jag kom framåt. Det ter sig kanske naturligt i slutet av ett pass, men minst 1h ska jag kunna hålla bra teknik. Slutsats, när jag inte tänkte så mycket på min löpning, och tiden snackas bort, är känslan skön!

Ensamträningen stimulerar vissa delar. Full koncentration på sin egen löpning. Fullt fokus på sig själv. Den mentala förmågan att pusha sig själv får övning. Jag tränar förmågan att INTE tävla mot andra. Men jag har svårt att skratta högt med mig själv. Det blir svårt att ändå få känna på lite tävlingsinstinkt och få fram hornen i pannan. Det är näst intill fullt omöjligt att känna gemenskap med sig själv. Att träna i grupp kräver också koncentration och fokus för det är fortfarande den egen prestation som är viktigast, men utöver det finns den sociala aspekten. Att få umgås med andra, känna gemenskap i löpningen och kunna sporra varandra. Att få tävla MED varandra och inte MOT varandra. För- och eftersnacket.

Ett långpass kan vara väldigt skönt att springa ensam. Ett par timmar hjärn-detox. Tömma skallen och komma bort ett tag. Att få älta de vanliga farhågorna kring långpasset – kommer jag orka eller åker jag buss hem? Varifrån går bussen? Klart man fixar det. Även när man är ensam, och starkare blir man. Att få sällskap har också sin tjusning. Man har någon att snacka med, och också älta med. Det händer alltid roligare saker när man är minst två. Sånt som man kan skratta åt. Någon att ta pauser med, och tiden går liiite fortare när man är fler än en.

Så, jag måste få till mer sällskapslöpning. Nu måste bara någon rädda mig på söndag för ett sista lagom långt pass innan Göteborgsvarvet. Slänger väl ut frågan – någon som vill springa tillsammans?

20140509_124831
Jag och min Selfie. Ser jag inte väldigt ensamen ut?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *