Tänk om jag dör av tristess…

Min värsta skräck när jag började som personlig tränare var att det skulle kännas som ett löpande band. Att jag inför varje ny dag skulle känna att jag betade av pass efter pass, bockade av dem, och sen kom en ny dag. Tänk om jag skulle dö av tristess?! Tänk om jag inte skulle lyckas engagera mig? Tänk om jag skulle vakna på morgonen, inte vilja gå till jobbet och inte känna glädje? Vad skulle jag då göra? Omskola mig igen? Lägga ner ytterligare ett sexsiffriga belopp på nya utbildningar? Söka mig vidare ytterligare ett par år till?

Lite mer än en månad har gått sen jag började jobba som personlig tränare. Jag har hittills en handfull klienter som vill träna med just mig. Ett gäng där alla har olika mål. Alla är på olika platser i livet, olika ålder, har olika bakgrund och har olika förutsättningar. Alla vill och behöver träning men på olika vis. Alla är målinriktade och VILL! Jag får tillämpa olika upplägg på träning på allihopa.

Det går inte att känna tristess. Det går inte att inte känna glädje efter allt som jag får tillbaks av dem. Jag har inte haft tråkigt en endaste sekund. Varje nytt pass är en ny utmaning, ny möjlighet och ny erfarenhet, och jag har så förbaskat kul på jobbet. Jag vet inte längre hur det känns att inte vilja gå till jobbet.

12030874_888449744584295_935645090_n

Hon kommer alltid vara min första klient! 🙂

Jag ångrar fortfarande inte en endaste krona eller sekund som jag lagt på mina utbildningar, på ny kunskap, på att komma ett steg vidare i personlig utveckling. Jag är 100 % säker på att jag har kommit rätt. Äntligen! Jag känner stolthet över att ha tagit chanser och vågat valt väg. Magkänslan sa nog för länge sedan att det här kommer bli bra, och den där tristesskräcken var helt obefogad…

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *