Sluta vara rädd för max

Många av oss har sprungit intervaller och pressat oss till max eller nära max. Pausat för att sen uppleva samma sak igen. Om och om igen. Skräckblandad förtjusning va? För visst är det ganska härligt att få trycka på och krama ur allt vad som finns för att sen inse att kroppen är fantastisk. Men allt för många gånger efter sådana pass har jag tänkt att visst hade jag kunnat ta i ännu lite mer. Ångrar mig lite att jag inte vågade pressa på lite till. Innerst inne vet jag att jag kan ge ännu lite mer. Kroppen har en fantastisk kapacitet. Klappa dig på axeln för att den funkar. För att DU får den att funka genom att underhålla den och göra det som den är skapt för – rörelse.

De senaste veckorna har jag uppnått mitt max på många plan. Maxpulstest och maxintervaller i både löpning, cykling, roddmaskin och crosstrainer. Tröskelpass som pressar upp pulsen så nära max som det bara går innan musklerna sätter stop. Jag har även testat min maxstyrka i olika muskler och muskelgrupper och kört ordentligt med styrketräning på just mitt max. Jag har inte tidigare fattat vad min kropp egentligen klarar av. Den är starkare och mer uthållig än vad jag trott. Den har klarat av att göra allt detta på 4 veckor.

Kroppen klarar så mycket mer än jag trodde och den som bestämmer över den är jag och ingen annan. Pepp och hejarrop runtomkring har en viss betydelse men i slutändan är det ändå min motivation och min kapacitet som räknas. Fajten om att ta ut sig till max eller ej sitter enbart i huvudet. Jag kan välja att tacka nej eller bryta. Jag kan tänka att jag inte fixar det, eller jag vill inte för att jag är rädd för upplevelsen. Jag kan också sluta gissa och istället passa på att uppleva.

Jag tar gårdagens tröskeltest på cykel som exempel. Det var första gången på cykel. 20 minuter på tröskeln dvs nära sin mjölksyratröskel. Nära väggen, men ändå på avstånd. Kadensmätare, pulsmätare och motionscykel med wattmätare till förfogande för att 1. hålla så jämn kadens som möjligt (90-110 rpm), 2. hålla kolla på var pulsen befinner sig strax under gränsen för mjölksyra, 3. få siffra på hur mycket kraft jag lägger på pedalerna, alltså mitt tryck i rundtrampet (tillämpas sedan i träningsprogram och träningsupplägg). Vi har tidigare gjort maxpulstest på cykel. Min cykelmaxpuls låg då på 180. 10 minuter in i tröskeltestet inser jag att min maxpuls ligger högre. Jag får upp den till 183 och senare 186. Det betyder att jag drog på mig mjölksyra lite för tidigt på maxpulstestet… För hög belastning för tidigt.

Jag triggas och motiveras av tanken att jag fortfarande funkar även om jag flåsar som en gris på cykeln och är väldigt nära maxpuls. Jag ligger i det spannet under de sista 10 minuterna. Mjölksyran börjar kittla men hålls tillbaka. Det är precis på gränsen. Jag vågar inte släppa varken på hastighet eller kraft av rädsla för att tappa mitt fokus. De sista 5 minuterna handlar bara om att blunda, fokusera, hitta målbilder, ta in pepp runtomkring, glömma tiden. Det går. Det tar emot, men det går och det är en fantastisk härlig känsla. Det är tufft men så värt det.

Collage 2015-06-25 18_59_39

Tröskeltestet var bara en liten del av gårdagen. Idag: Rumpan ömmar. Låren är stumma. Hade jag vaknat och känt att benen känns pigga hade jag gått tillbaks till gymmet och tagit i ännu lite hårdare…

Jag är inte rädd för mitt max. Jag kommer minnas känslan i kroppen under tiden och efteråt. Fysiskt halvdöd, mentalt otroligt aktiv. Något att ta till när jag känner att jag inte riktigt har koll på läget. Jag vet att det går. Jag vet att jag kan. Varför utsätta sig för detta och ta ut sig till max eller nära max? För att testa mig, utvecklas, blir bättre, uppleva och förstå. Bli medveten om min egen kapacitet. Det vill jag fortsätta med. Aldrig sluta utvecklas.

 

Hur funkar du? Vågar du ta ut dig eller gillar du bekvämlighetszonen?  

6 Comments

  1. Jag är inte rädd för att ta ut mig men däremot för att bli skadad så ibland håller jag nog igen bara därför. Man har förresten sett att maxpulsen blir högre om ”försökspersonen” har en viss tid/sträcka som ska köras kontra ”köra tills man stupar”. Mycket sitter i huvudet med andra ord. 🙂

    • Åå skaderisken ska man naturligtvis ta i beaktande! I nuläget kan jag inte vara i närheten av max i löpning pga mina höfter, men på inne-cykel funkar det. Jäkla höfter…

      Det ligger nåt i det där med att ha en tid/sträcka som mål. Att ”bara” stupa eller att stupa på mållinjen är skillnad.

  2. Ähum, jag känner mig lite träffad här. Håller mig i princip ALLTID inom bekvämlighetszonen. Även om jag vet att jag inte direkt utvecklas då, utan mer bibehåller kondition. Men det är nog lite av en filosofisk fråga för min del – är jag intresserad av att utvecklas? Inte jätte egentligen. Snarare om att bibehålla en hyfsad kondition och styrka, så att jag orkar med alla roliga grejer och slipper bli sjuk/skruttig/få krämpor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *