Se dig i spegeln och tyck om

Jag hamnade på gymmet. Med lite öm hälsena och därmed en extra dags löpvila passade det bra att jobba lite mot det där målet att bli starkare i överkroppen. Det är inte folkrusning precis en tisdag kl 10. Några representanter från den äldre kategorin gymmänniskor och två yngre.

Vips så blir det tomt! Själv. I ett gym, med överdrivet hög volym på musiken.

Vad hade du gjort då? Dansat och rockat loss? Tagit ton för full hals?

Dansa och sjunga… Det känns fortfarande obehagligt. Jag tar chansen att ta itu med ett annat av mina motstånd. Föreviga att jag var där. På nära håll. Gym-selfie!! Suck. Varför igen? Jag vet inte. För att titta på mig själv i spegeln bara kanske. Som en övning. Men jag kan inte bara stå där med ett klistrat leende. Se cool ut istället. Få nåt att hända i bilden. Jag kan inte ta mig på allvar. Varför? Jag har ju stått framför spegeln och tränat i en timme nu? Skillnad? Då har blicken varit på hanteln, skivstången, vikten, ryggen, knäna, axlarna. Inte ansiktet.

Jag får strunta i att ta mig på allvar då.  Jag tar en hantel. En lätt. Ganska skakig i armarna av passet. Nu. Gör nåt kul!  Spänner lite muskel. Det gör man på gym. Ingen som ser? Säkert? Det är ju fönster över allt. Lägger till med en överdriven min á la Instagram-ungdom på gym. Rock on! Allt är över på väldigt få sekunder. Ingen större dramatik alls.

20150120_110245~2~2

För ett gäng år sedan hade jag aldrig kommit på tanken att ställa mig framför en spegel och ta en bild. Det hade varit skitjobbigt. Sen har det hänt en del. Bättre självkänsla, mer självdistans och mer skiter-i-vad-andra-tycker-och-gör-vad-som-känns-kul-och-spännande. Mer tyckomdig helt enkelt, men att bli påkommen när man står med cool-blicken och spänner i spegeln känns fortfarande lite….hmmm…pinigt. Peppar mig och måste sluta skämmas. Inga ursäkter. De här killarna verkar fixa det galant.

Hur känns det att stå framför en spegel och titta på dig själv?

3 Comments

  1. Att bara stå framför spegeln och se mig själv när jag tränar är inga problem. Den bilden gillar jag, känner mig stark när jag ser hur jag jobbar. Särskilt mot slutet av passet då musklerna har svällt en aning och man faktiskt kan se lite muskler på armarna och axlarna.

    Men att ta gymselfie – inte en chans. Har aldrig hänt och känns väldigt långt till att det skulle ske :-S

    Vet inte varför det känns så främmande egentligen. Springselfies har jag ju tagit ute i skogen, och hade jag varit själv på gymmet är det ju ingen större skillnad. Så man ska väl aldrig säga aldrig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *