På 51 kvadratmeter

Det har varit frustrerande att vänta. Att vänta på att flytta bort från det som var en trygg punkt för familjen till något så mycket mindre, bort från fantadtisk utsikt. Bort på ett sätt som jag inte själv har valt. Jag tvingades bort. Så känns det. Men nu är det som det är och jag måste acceptera det och den gamla lägenheten förde inget positivt med sig till slut.

Nu är ångesten borta över att behöva komma hem till en skit-lägenhet där livet brast för ett bra tag. Nu har jag vänt ryggen till. Stoppat neggoenergin vid tröskeln och över tröskeln passerar enbart kärlek. Å det bestämdaste.

Det var tufft att transportera sig hit till ny plats. Det var mastigt. Det innebar att flytta med sig det käraste och få det att rymmas på 51 kvadrat. Rensa ja. Det har jag gjort, om och om igen, och ändå blev det för mycket kvar. Men det är inte ”bara” att göra sig av med grejer. Vissa saker var inga problem att slänga på tippen. En massa minnen till och med, som jag inte behöver påminnas om, men andra minnen ska få stanna kvar. Betydelsefulla saker, några minnen från då och då och grejer som påminner mig om livet nu. Och nu står de utplacerade lite här och var – synliga och osynliga.

Lägenheten känns levande. Inte som en livlös bild i inredningstidning. Här har sakerna personlighet och de berättar något. Här syns barnen även om de inte är här. Det gillar jag. Jag lämnar lite ostädat frivilligt. Hemmet är liksom redo för lek. Barnen har hittat sina platser. Jag själv tar mina platser. Nu drar vi igång med att leva och nyttja alla 51 kvadratmeter till fullo!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *