Om tacksamhet och att kämpa i motvind med ett leende

Det här handlar inte alls om löpning och inte om kost. Mest handlar det om tacksamhet och att hjälpa andra, och inga bilder behövs. Kanske handlar det om att gilla läget utan att för det tycka att läget är ok.

För ett par veckor sedan var jag på stan och besökte ett köpcentrum. Jag blev klar med mina ärenden och min lunchträff. Utanför stod två killar i orangea jackor och ville värva mig för välgörenhetsprojekt. ”Nej tack, inte idag”, sa jag som vanligt.

I närheten sitter en kvinna på knä med sin pappersmugg och samlar pengar. Jag vill inte kalla henne tiggare. Det låter så nedlåtande och hon ser inte ut som en tiggare. Hon passar inte in på någon av synonymerna på tiggare – bettlare, luffare, lösdrivare, trashank, snyltare, parasit. Jag tar upp min plånbok och tar fram en tjugolapp och ger henne. I samma ögonblick vänder sig min handväska ut-och-in. Allt trillar ut – en påse tuggummin, en puderdosa, läppgojs, två hårnålar och tre favoritchokladbars som jag just köpt.

Kvinnan hjälper mig att samla in mina saker. Hon får en av mina chokladbars som tack för hjälpen. Å nej, det behövs inte tycker hon. Hon är ödmjuk och hon är tacksam. Jag går vidare och hamnar på andra sidan gatan och får en förnimmelse av att något saknas. Jag tittar i väskan, i min påse och känner i jackfickorna, och jag hittar inte min plånbok. Tittar runt omkring mig och efter mig där jag har gått. Ser den inte. Går tillbaks till kvinnan med pappersmuggen. Hon har börjat äta en kexchoklad som hon gömmer undan lite, som för att visa att hon inte var värd den där chokladen jag gav – hon hade ju redan en.

Jag frågar med så få ord som möjligt på engelska om hon har sett min plånbok. Den måste ha trillat ur med allt annat när jag stod där menar jag. Hon skakar på huvudet, visar med händerna. Inte sett den. Jag tittar runt omkring. Går till en bänk i närheten, vänder ut och in på min kasse, väska och jackfickor ingen plånbok. Jag grips överraskande nog inte av panik. Det är ingen fara för någons liv och det löser sig alltid tänker jag. Den måste finnas någonstans! För ett kort ögonblick misstänker jag henne. Jag misstänker även alla andra runt omkring. Det känns fel, det känns inte som att det är det som har hänt! Jag kan inte ha blivit bestulen. Det vet jag bara. Kvinnan tittar på mig undrande. Hittat plånboken?

Jag går tillbaks till kvinnan och frågar igen. Säkert? Inte sett plånboken? Pekar på marken runt omkring. Hon skakar på huvudet och kollar runt själv, rycker på axlarna. Har inte sett den! Hon är säker. Efter en stund ser hon en kvinna. Hon pekar på henne. ”Madame.” Vem tänker jag? Mängder med folk! ”Madame” och fortsätter peka. Kvinnan som står vid de två männen i orangea jackor? Jag pekar på henne, och kvinnan säger ”Yes yes!”. Jag går bort till den andra kvinnan och killarna i jackorna. Frågar om de har sett min plånbok. I samma ögonblick ser jag min guldiga plånbok i händerna på en av killarna. Kvinnan har precis lämnat över en plånbok hon hittat. Jag blir så glad! Har inget att betala hittelön till kvinnan med. Hon förstår. Hon får en kram och killarna ett stort tack.

Kvinnan med pappmuggen ser glad ut. Hon såg tydligen att de andra tre stod och tittade på korten i plånboken, visade hon med händerna. Hon använder en blandning av engelska, italienska och franska när hon förklarar. Hon gör sig ändå förstådd. Jag tackar henne för att hon hjälpte till, att hon förstod mig och insåg vad som hade hänt.

Hon sitter där varje dag ägnar gott om tid åt att kämpa med sitt största bekymmer – att få mat på bordet åt sin familj. Där kommer jag med ett världsligt problem och hon engagerar sig i att hjälpa till. Jag är tacksam. Hon är tacksam. Hon tycker det var ett lika självklart att hjälpa till, som jag tycker det är att hjälpa henne. Ett ”äsch det var så lite så”, kommer från oss båda. Jag tänker att det inte ”borde” vara så självklart att var så hjälpsam och så glad när varje dag går ut på att få mat på bordet. Människan är god. Utgå ifrån det. Det gör henne stark och glad. Jag frågade om hon sitter här varje dag. Det gör hon. Jag tackar igen och går hemåt. Alla ärenden som kostar pengar känns inte relevanta.

Idag var jag förbi för att se om hon var där på samma plats. Det var hon. Jag gav henne en påse frukt och pengar som förhoppningsvis ska räcka till mat till kvällen till hennes familj. Jag frågade om hon kom ihåg att hon hjälpte mig. Det gjorde hon och hon var fortfarande lika glad. Vi pratade lite. Hon heter Maria. Idag hade hon en bild på sin son med sig. Han heter Victor och är 5 år. Lika gammal som min stora pojke. Jag hade min lilla pojke med i vagn. Han log åt henne, för hon log med hela ansiktet när hon tittade på honom.

Om vårt problem är att vi ställer fram mat på bordet som våra barn inte vill äta, så är det så fjuttigt i jämförelse att inte kunna ställa fram någon mat alls åt sina barn. Vi som har det bra, som KAN ge mat åt våra barn, kan nog bara föreställa oss hur det är att varje dag, i alla väder,  behöva sitta på sina knän utanför ett köpcentrum, invirad i filtar och tjocka jackor. Fryser, men klagar inte. Ler och är tacksam för att få några slantar i sin pappmugg, eller en chokladbit, men att kämpa för ett drägligt liv är vad dagarna går ut på med all kraft och energi som finns.

Visst kan man gnälla över små saker – väder, ont i foten, hål i strumpan, kö i rulltrappan, en försvunnen plånbok och jag kan välja att inte lyssna på andras gnäll, men sätt dem i relation till något annat så kanske det blir lättare att låta de små bekymren vara just små, och istället satsa på något stort och gör vad du kan för dig själv och någon annan. Jag är grymt tacksam för vad jag har. Att jag har min goda hälsa, att jag har en familj som är frisk och att jag har mod att göra vad jag vill. Jag är glad att kunna hjälpa till och att jag har pengar över att kunna dela med mig av för någon annan, och jag hoppas att de runt omkring kan ställa upp om jag hamnar i nöd.

Jag är tacksam för en tankeställare emellanåt som sätter perspektiv på livet och världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *