och så kommer dagen efter

Oftast blir jag rätt bakis efter ett långpass som är längre än den längsta distans jag dittills gjort. Det är precis som att kroppen blir lite obekväm efter vad den nu åstadkommit. Sen hamnar prestationen på kontot och nästa gång funkar det lite bättre. 

Träningsbakis visar sig som en kombo av trötthet, värk i kroppen och energiunderskott. Jag är alltid beredd, och gårdagens tremilare var riktigt tung. Distansen har jag inte gjort sedan 2015.

Igår blev det både kaka, bulle (ok… bullar) och pizza. Det gjorde susen. Efter att vaderna slutat krampa varje gång jag rörde på fötterna eller böjde i knän och en god natts sömn var morgonkänslan rätt så ovanlig och oslagbar. Så dagen efter har idag inneburit:

– Jag studsar upp ur sängen och tar morgonpromenaden till badrummet utan minsta bekymmer.

– Noll träningsvärk i kroppens nedre halva. Jag brukar bli rätt sliten i höfterna. Vaderna börjar kännas lite stela framåt eftermiddagen. Det botar jag med att sitta på knä med pinne i knävecken. Träningsvärk i bålen. En riktigt bra träningsvärk.

– Inga känningar av tidigare höftbesvär, sätesbesvär och betongrygg. Ljumskarna trillskades lite sista biten av passet och efteråt. Inget idag.

– Inga onödiga skor på pga en blåsa på varje stortå och lilltå, men fötterna gillar barfota så win-win.

– Antal steg landar idag kring 8 000 jämfört med gårdagens 43 000.

– Tre störtskurar under cykelfärd med ett leende på läpparna och tacksamhet att det inte var igår.

– Igår hann jag tvivla många gånger på ultradistanser. Det gör jag inte idag. Kroppen är en magisk maskin.

En bestämd klapp på axeln för att min insats i träning och investering i mig själv ger mig goda resultat. Ett vettigt slit lönar sig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *