Noggrannhet eller tvång

Jag kommer gärna en kvart innan spinningpasset börjar. Inte för att värma upp ordentligt, utan för att få till inställningarna på cykeln ordentligt. Efter alla konstens regler. Knäts position över pedalen, knäts vinkel i som mest utsträckt läge. Sadelns läge, styrets position i alla plan och till slut vilken sida vattenflaskan och handduken ska placeras. Idag. Imorgon kan vara något annat. Det händer saker i kroppen och sköter man sin rörlighetsträning så förändras inställningarna. Tid på dygnet avgör också naturligtvis. Morgonpass? Högre position på styret. Kvällen? Bättre rörlighet och lägre styre. Logiskt.

Fint. Inställt. Ordnat. Då kör vi! Iväg! Och då märker jag att jag missat en liten detalj. En liten inställning som blir jättestor och gnager som en bäver hela passet. Cykeln står snett!! Snett i förhållande till alla raka linjer i lokalen. Det är en tydlig linje i golvmattan och en ännu tydligare linje på trappsteg två i salens gradering. Cykeln står snett. Känns som att jag cyklar snett jag får anstränga mig att inte kompensera med snedcykling á la sidvind. Det här stör mig något fruktansvärt. 

Jag går inte av och flyttar cykeln. Långa intervaller är trots allt bland det bästa som finns på en cykel. Men i varje återhämtningspaus noterar jag det -fortfarande snett, men jag gör inget åt det i ett försök att överkomma tvångstankarna. Ska inte ge efter! Jag klarade det. 

Hur kan det få så stor inverkan på mig?

Yogamattor måste naturligtvis ligga längs parkettens linjer och vinkelrätt mot yogalärarens matta. En kettlebell måste stå rakt i förhållande till mina tår innan jag greppar. Och naturligtvis förhållandet mellan kroppens egna linjer i alla tänkbara positioner utifrån rummet. Noggrannhet kallar jag det. Andra kanske säger något om tvångsmässigt beteende.

Hur funkar du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *