Nästa steg: att kliva utanför

Det var relativt bekvämt hela vägen under Lidingöloppet. Jag är feg. Jag blir inte andfådd mer än i uppförsbackarna. Eventuellt lite mjölksyrakänning i de tuffaste backarna. Jag vågar inte ta ut mig. Jag sparar mig för jag vet inte vad som kommer efter nästa krök. Jag vet inte hur det kommer kännas om X kilometer. Så klart. 30 km terränglopp är långt. Respektingivande.

20140927_132909

Bekvämt är skönt och ger en känsla av att det går bra. Visst är det svårt att veta hur det kommer att kännas om ett antal kilometer, men vad skulle kunna hända om man testar att kliva utanför bekvämlighetszonen även på ett långlopp? Stupa? Härda ut och gå på så länge det håller? Hitta en ny nivå bara genom att pusha sig liiiite till? En ny nivå som fortfarande känns hyfsat bekväm? Pendla mellan bekvämt och obekvämt?

Mitt upplägg var nog smart utifrån förutsättningarna. Att hålla mig till visst tempo. Jag har haft en del som spökat i kroppen innan loppet. Knä, höft, rygg. Magen strulade under loppet, och bromsade mig ibland. Det var kanske klokast att hålla mig bekväm. Det räckte ju för att nå mitt mål.

Jag har testat nya saker i sommar – sprungit längre än innan, ny miljö, nya underlag. Jag har redan klivit utanför min bekväma zon. Nu KAN jag tro ännu mer på mig själv. Jag VET att jag har mer att ge. Benen har återhämtat sig två dagar senare. Det var en skön löpupplevelse, men till framtida lopp – Våga satsa!! Peppa dig själv som du peppar andra.

Men jag är fortfarande så pass sjukt nöjd att jag fortfarande kan känna av känslan på upploppet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *