När man landar igen

När man är mitt uppe i ett hårt jobb med ett roligt projekt, eller nära slutet till och med, så händer något. Endorfiner, lyckorus och spänningen över hur allt ska bli i slutändan börjar bestämma över kroppen. De håller borta alla andra förnuftiga reaktioner. Lägger dem på ett glasfat och skickar upp i luften ovanför huvudet. Glasfatet hålls upp av all den där extra energin man tar till för att bli klar i tid och för att få till det där lilla extra. Energin är så stark att man inte det minsta lyssnar på kroppen eller reagerar på att det är lite mycket nu. Det är ju så roligt! Det kan inte vara dåligt tänker man! Lite lite sömn ett tag gör väl ingen skillnad? Ett kvickt och snabbtänkt huvud kan hålla mycket information. Väl? Det är klart vi löser detta! Och så blev det ju. Allt med Stävie Trail löste sig på bästa möjliga vis.

Sen är det hela över. Alla går hem till sitt. Man står kvar där med bara lite efterarbete att göra. Fullkompligt stressfritt. Pustar ut. Landar lite. Klappar sig på axeln. Nöjd, glad och stolt. Känner att det är skönt att det är över, men ser redan fram emot nästa år.

Man landar lite till. I soffan, på en stol, i sängen och så poof försvinner det där som höll uppe glasfatet. På mig kraschlandar tröttheten, och muskler som skriker och som liksom bara vill dra ihop sig och gå och lägga sig i fosterställning och absolut inte vill göra sitt jobb. Knopp och kropp börjar bråka med varandra efter att ha samarbetat, slitit och samtidigt räddat projektet den senaste veckan. Säkert har de skrikigt åt varandra redan innan, men jag har inte kunnat lyssna och medla. Huvudet blir tungt och udden av den där lyckan över att ha gjort ett jäkligt bra jobb försvinner lite.

Aha!, reagerar knoppen tack och lov. Nu ska jag göra som man bör. Koppla ner. Avboka och boka om det som inte är nödvändigt. Lämna kvar det som känns ok i kalendern. Ta pauser, njuta i solen, ta hand om mig, vara ”härvarande” och slappna av. Ta hjälp av de bästa vid behov. I godan ro börja tvätta, packa, se fram emot att få flyga till värmen på lördag. Jag tror (eller jag bestämmer att så ska det vara) att på flyget ner till Portugal kommer nästa lyckorus. Ett avslappnat sådant.

CAM00293
Nästa vecka är det vi som ska sväva!

One Comment

  1. Vi gjorde ett fantastiskt jobb. Vi slet, tänkte, kämpade och tänkte igen. Vi har fått grym respons och vi är värda att slappna av nu. En vecka i Portugal kommer att fylla på varenda energidepå i hela kroppen och sen är vi redo igen. För nya utmaningar. Jobbiga, slitiga och alldeles alldeles underbara!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *