Morgonchock

Det är inte självklart för mig att lyckas kliva upp extra tidigt och dra ett (i mina nuvarande mått mätta) långpass innan jobb och innan frukost. Jag är lite förvånad själv men imorse stämde allt. Hoppfullt. För jag är verkligen ingen morgonlöpare.

Redan kvällen innan fick jag feeling. Redan igår, på vad som kändes som längsta tågresan ever, fick jag lust. Jag vågade inte bestämma mig men jag vågade tro att jag skulle kunna sluta tänka och bara göra. Om tåget nu inte blev timmar försenat. Om jag packade, preppade, laddade och sov gott. Om. Man kan se till att lösa de flesta ”om” faktiskt.

Solsken in i sovrummet. Upp. Sno ihop en snabb smoothie. Inte tänka så mycket. Sjunga lite. Piggna till. Ut. Sen var det bara att trampa iväg. 11 km innan jag kom fram till jobbet klockan 7.56. 

Det funkade. Jag lyckades. Och det kändes genomförbart med lätthet. Det handlar inte om att göra det varje dag. Inte 5 dagar i veckan. Inte ens varje vecka. Men när det passar och när jag kan se för mig själv hur bra idé det är. För jag vill göra det. Det ÄR så skönt när man väl kör och när man är klar. Det ÄR så toppen när förutsättningarna stämmer och det funkar så bra in i planeringen vissa dagar. Jag behöver inte slänga mig i soffan på kvällen och tänka att jag borde springa en runda.

Jag förstår precis hur många funkar. Höga ambitioner om att få till träning varje dag. ”Jag ska banne mig ut och springa varje dag!” Si och så mycket i det oändliga. Jag förstår precis varför det sällan håller. Rutinen tar tid att få in och är det en rimlig målsättning, är det roligt att göra samma sak varje dag? Vad vill man uppnå? Vad är det bra för?

Gör din plan för varje enskilt träningspass. Vad vill du göra och vad vill du uppnå på måndag? Inte från och med måndag. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *