Med hopp om lopp

Det finns löplopp året om men denna tidpunkt på året är kanske den period då det blossar upp ordentligt. Loppsäsongens kulmen. Det är långlopp varje helg nu under sensommar och början på hösten om man så vill och kan. Det är en härlig tidpunkt på säsongen, även om jag själv inte kan delta. Jag är inte ens speciellt sugen för egen del, men jag är sugen på att BLI loppsugen och att känna mig redo att sätta löpningen på prov.

Jag njuter för närvarande av den härliga uppsstartssträckan, igångsättningsfasen. Återgång från löparskorna på hyllan, till att bli hel och fullfjädrad igen. Jag gillar där jag är just nu. När jag är nyfiken på varje pass. När det ligger lite spänning i luften med en undran om hur det ska gå när jag knyter på mig skorna och ger mig ut på nästa löppass. Jag förbereder mig, doserar och planerar väl och ökar distans och fart långsamt. Jag är snäll och ödmjuk mot kroppen och gör bara precis det den kan klara av. Långsamt tillvänjning. Jag känner på olika tempon men utan att pressa mig och bygger mig starkare. Jag njuter för fullt. Njuter varje gång jag kan skriva ner ytterligare ett löppass där det funkat.

20150822_110301Bockar av halvårets längsta distanspass – 7,37 km.

2 Comments

  1. Det gäller att ha tålamod på den långsamma vägen tillbaka. Det har jag svårt för. Märker att jag själv lätt glömmer bort att jag bara har sprungit max 8 km de senaste månaderna, och kan emellanåt få för mig att ge mig på min långrunda som är 17 km ”för det brukar jag ju klara”. Jovisst, men det var länge sen. Kroppsminnet är sådär. Eller så kanske man ska se det som att det är jättebra, men att det har lite dåli tidsuppfattning…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *