Det skulle bli ett lugnt lätt pass. Ett sånt där man njuter sig igenom. En halvtimme andas lugnt. Studsa fram. Sväva bekvämt på moln. Behöver jag det och är det vad jag vill? Jag har tagit det lugnt i flera dagar bortsett från 15 minuter aktivt svettande på söndag förmiddag. Skit i lugnt. Jag vill känna obehag (utöver träningsvärken i lårens insida). Man lever bara en gång! Nej, man lever MINST en gång så en lugn halvtimme kommer det finnas andra tillfällen för.
Men jag hade fortfarande bara ca 30 minuter på mig.
På med kläderna. ”Inte titta ut. Inte tänka. Du SKA ut i mörkret!”
Ute! Uppvärmningsjogg. Skipping, tripping, höga knän, sidohopp. Lite mer jogg och sen framme vid min stadsbacke. Så långt från en helt normal backe i skogen som det bara går. Betong och stål mitt i historisk industriplats. Men det lutar i drygt 140 meter och då fungerar det utmärkt för obekväma backintervaller. Ett litet oberäkneligt gupp på mitten gör det lite mer spännande. 10 st och alla ska hamna under 30 sekunder. Jätteobekvämt.
Backen/Stabelbädden. Här sjösatte man båtar en gång i tiden.
(Hit kommer man för att springa i backe om man hamnar hos mig som löpklient. Kul ju!)
Älska stadsmiljö egentligen! Med utsikt över värsting skateboardparken (kan man springa stadsterränglöpning en regnig kväll här när det ändå är folktomt kanske?), och ett lite snålt tilltaget utegym som kräver mycket fantasi.
Lika hög men inte lika vriden?