Lopprapport: Midnattsloppet i Malmö

Så många frågetecken innan start. Hur funkar jag sent på kvällen? Hur mår kroppen efter 1,5 veckas löpvila? Hur snabbt springer man i mörker? Förväntningslös men hoppfull. 10 km. Jag hatar distansen. Jag älskar att hata distansen. Runt 50 minuter känns rimligt. 49-51. Men helt ok om det blir mer.

Uppladdning med häng hos vännerna i Runacademys monter. Mysig uppvärmning när löpcoacherna står på scen. Jag minns exakt känslan från förra året och i år står jag på första parkett i folkhavet istället och bara ler. Underbar feeling! Det bådar gått.

Jag tar mig i god tid till startfållan. Spänner om skorna 4-5 gånger. Kissar nästan på mig av spänning. Nervös. Jag brukar inte vara nervös. Jag brukar tänka skit samma – ingen stämmer mig om jag hoppar av. Det får gå som det går. Startskott, eld och lågor.

De första två kilometrarna är fruktansvärt spännande. Det är de som avgör hur kroppen känns. Jag är nervös att det redan ska börja kännas tungt de första 500 metrarna! Jag vill inte att det-känns-skit-känslan ska komma före 8 km. Den första funkar fint. Lätta snygga steg. Korrekt och rätt. Flygkänsla och bra tryck. Boost!!! Den andra kilometern går kring hemmaplan och jag får pirr i magen.

Sen pågår en ständig matematisk uträkning. Kilometer efter kilometer. Plus och minus. Över eller under beräknad tid. Håller jag mig under 5:00-tempo blir det bra. Jag håller koll på klockan varje kilometer. Checkar av en i taget. Går alla första 5 km under 5:00-fart blir jag helnöjd. 

5 km tar jag på 23:08 och känner att kroppen inte har börjat ta ut sig. Det som varit så svårt att få till på träning?! Jag blir nästan chockad. Jag har alltså råd att ta nästa 5 km på under 27 nu och ändå trilla in under 50 minuter. Siffernörderiet får tiden att gå fort. 

Jag är rädd att gå in i väggen. Jätterädd! Magen gör sig påmind som den har gjort hela dagen. Nu efter kontakt med blå Powerrade. Stökigt. Jag borde veta bättre! Fortsätter beta av. Fortsätter hålla mig under 5minuterstempo. Räknar ner och vid 7 km inser jag att jag kan jogga in i mål och få en tid som jag innan sa att jag var nöjd med. 2 futtiga kvar och det rullar på. Närmre mål blir det ordentligt drag på stan och jag lyfts med. Drar några schyssta ”komigen” ”litetillbara” till folk jag springer om som ser ut att ha det slitigt. Eller så snackade jag till mig själv. Stånkar och stönar men driver mig fram med magknip. För första gången i mitt liv tänker jag att en kräkning vid mål kan inte vara så farligt? Kan se coolt ut…

Jag kommer i mål på en för mig bra tid. Den bästa någonsin. 47.18 och oceaner ifrån vad jag trodde jag kunde prestera en lördagkväll. Varför har detta inte funkat tidigare?? Varför har det suttit så långt inne? ÄR tiden på dygnet avgörande? Är det pannlampslöpning jag ska pyssla med? Frågorna är många tills nästa år.

Men det är trots allt inte själva tiden jag är mest nöjd med utan en förbättring av mitt loppbästa med 1 minut och 30 sekunder i ett svep under sommaren, en mörk kväll på asfalt och gatusten. Jag älskar distansen. Efter målgång. Jag älskar känslan och pirr i magen efter målgång.

One Comment

  1. Pingback: Slarvmaja – Sarah Jaxell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *