Loppångest

Det är nu vårsäsongen drar igång på allvar, men mitt i förkylning nummer sex för ett par veckor sedan, drabbades jag av plötslig loppångest och upplevde grav träningsstress. Två tuffa löparsyndrom. Hur tusan ska jag kunna gå i mål i Lidingö Ultramarathon 50 K med ens ett litet leende på läpparna? Det är så långt i förhållande till antalet och längd på långpass (eller avsaknaden av). Det är möjligt att jag kan ta mig runt, men hur kul upplevelse och hur mycket smärta och skada på köpet? Förmodligen får jag även en sådan där ”jag vill aldrig mer springa”-känsla. Den vill jag aldrig ha.

När jag anmälde mig tänkte jag att Lidingö Ultramarathon, den långa, kunde bli i upplevelse-klass med UltraVasan 45. I maj är det förhoppningsvis ok väder. Lagom varmt och vårluft, men för min del är det lite för tätt inpå kyl- och frysmånaderna för att dels hålla mig tillräckligt frisk och dels få tillräckligt med längdträning. Värt att lägga in i sin tränings- och lopplanering. Målet ska vara realistiskt i förhållande till träning.

20140823_10515119 km kvar.

Med mindre än två månader till start ser jag ingen möjlighet att få till långpass på 4 mil utan för mycket påfrestning. Det lär innebära att hälften av de 50 K troligen bara känns skit. Ett kort litet mail till kansliet – Kan jag byta ner mig till 26 km? Japp. Inga problem. Ångesten lättade!

Loppkalendern börjar fyllas maj-oktober, och nu återstår att fundera på hur jag ska kompensera för det ”förlorade” 50-km-loppet? Något annat ultralopp lite senare på året? Ett marathon? Mitt FÖRSTA marathon??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *