Lidingöloppet – nästan bara solsken: lopprapport

Som vanligt en härlig atmosfär! En verklig löparfest när Lidingöloppet firade 50 år. Ett fantastiskt väder dagen till ära. 16 grader och solen strålade hela vägen. Regnigt natten innan så leran fanns där minsann. Precis som det ska vara.

Ute i god tid och hinner acklimatisera mig ordentligt. Hinner äta och dricka ordentligt. Hinner få ont i magen. Toabesök. Lite rädd och nervös. Inte likt mig. Rädd att allt skulle falla samman nu. Knä, höft, fot, rygg, huvudvärk, mage, tår. Magen känns tung och uppblåst redan innan. Värmer upp med lugn löpning, några ruscher. Känns som att jag har klämt ett hamburgermål som lagt sig helt fel i magen. Inget illamående tack och lov. Struntar i att spring-värma-upp mer för att slippa känna efter. Går till startfållan. Sträcker ut och mjukar upp ryggen lite. Vevar armar och värmer upp axlar. Mjukar upp höfterna. Tårna är tejpade och plåstrade. Högerfoten tejpad. Antingen går allt fel, eller inte.

20140927_114614Jag gillar hur Lidingö är ”loppifierad”.

20140927_121835Jag och fina Karin, som också gjorde en bra tid!

Målet var att slå mitt personbästa från två år sedan, och mitt första Lidingöloppet. Då var målet att hamna under 3 h 15 min. Jag sprang in på 3:16:01. Förvisso i nionde graviditetsveckan och en helkonstig löpkänsla. Borde kunna hamna under 3 timmar denna gång. 2:59:59 var målet. ”Välkomna startgrupp 5!” ropar speakern. ”Ni här satsar på att springa runt på ca 4 timmar.” fortsätter hon. ”Hell no!” tänker jag, och tittar runt omkring mig. De här satsar under 3 h. Det ser jag. Hon måste vara helt felinformerad.

20140927_130006

…och sen ett startskott. Jäkla mage. Känns som håll, hunger och magknip och uppblåst i varje steg. Andas djupa andetag. Det måste försvinna. Det här har jag avbrutit träningspass för innan. Det lägger sig lite men kommer tillbaks i vågor. Försöker tränga undan. Jag vet nu att det kommer, och det går över. Och så fortsätter det hela loppet och jag funderar många gånger på de blå små husen. Men jag kommer förlora tid om jag stannar!

Planen: Hålla mina kilometertider under 6 minuter. Om varje kilometer går snabbare än 6 minuter så klarar jag mitt mål. Första kilometern är trång och människor blir rädda för lera och vatten. Första milen känns sen oförskämt bra och jag tillåter mig att springa på. Ju fler sekunder under 6 minuter desto mer tillgodo till de backar som kommer (och eventuellt toabesök). Jag springer om och jag älskar ytterfilen. Ropar glatt ”Håll till höger!” (mot slutet allt mer sting i rösten…). 15 km passeras på 1:24. Nu börjar hjärnan jobba. Det blir 2:48 på 30 km, men jag vet att backarna blir jobbigare mot slutet. 20 km passeras på 1 h 54 min. Jag har lagt på 6 minuter på andra milen. Det har jag råd att göra på sista milen också, men det ska väl inte behövas? Det är 36 sekunder per kvarvarande kilometer. Hmm… Blir helt knäpp av detta räknande och analyserande! Fokus nu. Så nära 6 min-tempo som möjligt. Nöj dig så, Sarah!!

Springer i alla backar och känner mig stark. Kutar på utfår och samlar in den förlorade tiden uppför. Nerförsbackarna känns fler än uppför. Folk ställer sig bland träden och stretchar och börjar gå. Lider med dem och ropar några stöttande ord. Jag bara springer och räknar på tiden. Sippar gel var fjärde-femte kilometer och magen ogillar. Börjar gå efter halva Abborrbacken, mest för att jag kommer på att det NOG är Abborrbacken. Missade skylten. Samma sak i Karins backe. Inser när jag har 5 kilometer kvar att det här går ju vägen. 4 kilometer kvar – det kommer bli bra! Sista kilometern blir jag helt pirrig av lycka för det kommer fixa sig, med god marginal!

20140927_132909 20140927_135545

Springer med tårar i ögonen in på målrakan och är så jäkla nöjd och stolt. Persade med 22 minuter 20 sekunder. Klarade mitt mål med 6 min 19 sekunder till godo. Inget annat ont än stelhet efter att ha fått 30 km i benen. Knän höll. Höften lika så. Ryggen höll sig upprätt, inget nackbesvär. En stökig mage hela vägen. Några ömma tår. För en vecka sedan kände jag mig lite uppgiven och hade ont överallt. Mest bara vilat. Går det så går det, men ville inte flytta mitt mål. Tackar träning och vila. Tackar rehab, tackar naprapat C, tackar jävlaranamma! Bra teamwork!

20140928_085640

2:53:41. En stor boost för självkänsla och självförtroende. Även om jag tvivlar på mig själv ibland, så går det att sparka mig själv i baken, sätta upp en plan och hålla den. Går det dessutom bättre än planen så vet jag nu att det är möjligt även det!

4 Comments

  1. Grymt jobbat!
    Känner igen mig, (de få gånger jag tävlar) att man räknar och räknar så man blir helt knäpp i hela skallen. ”SLAPPNA AV OCH SPRING BARA!” försöker man skrika till sig själv, mellan de dumma matte-tankarna. Haha! 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *