Krisläge

Jag går och känner mig som den sura. Hon som går med blicken neråt som alla tittar på och tänker Måste hon se så sur ut? Vad är hennes problem?! Jag måste kläcka ägget. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket om vad andra tror, utan mer för att så här kan det vara för en som du möter på jobbet, på stan eller någon annanstans. Alla är inte öppna och utåt när kropp och knopp krisar.

Läget just nu: Jag är inte sur. Jag är ledsen, arg och frustrerad. Och fruktansvärt sårad. Jag fick en bomb släppt på mig för ett par veckor sedan. Jag har gått och trott att livet har varit lugnt och fridfullt. Att livet är uppåt och neråt som det i normala fall är och att vi går mot ljusare tider med vårblommor och dofter. Istället har jag blivit förd bakom ljuset under många månader. Ja, några vet redan historien och ni som inte vet men undrar – lyssna inte på andra även om jag hoppas att andra inte för historier vidare. Fråga mig istället. Jag sitter inne på sanningen och ingen annan. Mina barn vet inget.

Ska jag eller ska jag inte dela med mig har jag funderat över, men det här är MIN sida, min sida om hälsa och det kan inte bara vara glättigt om fantastiska sol-bilder och tips på träning. Livet är också skadedrabbade löparben, och nu då även det värsta värsta och som jag inte ens hade kunnat tänka mig, och jag vet att jag inte är ensam. Det här kommer att följa mig lång tid framöver och det är en lång väg till att bli mig själv igen, om jag lyckas. Det här är en helt ny upplevelse och jag önskar den inte till någon. Det är inte bara det onda och fega i att låta någon bli vilseledd, utan min skam över att man varit tillräckligt dum att inte ana något. Så många tårar det går att producera. Så mycket ilska det finns i en nätt kropp. Så ont det gör att få mattan under sig bortryckt.

Denna plats kanske blir min ventil. Jag säger kanske. När jag inte orkar ta kontakt. När jag inte orkar prata öppet. När jag får möjlighet att vara omsorgsfull med mina ord. Tempot är rejält sänkt och allt tar lite längre tid. Jag försöker hålla mitt fokus där det funkar och att starta med nytt jobb har varit positivt. Men det finns mycket stress inombords. Min krydda i livet framöver är inte tillsammans med någon annan. Min krydda är att lyckas få det mest normala att funka – sova, äta, le. Alla tips mottages tacksamt.

…och låter jag eller ser jag sur ut – le mot mig. Rinner tårarna – ge mig en kram.

Ta hand om de du älskar.

bokskogen_42Det jag hade velat uppleva just nu.

8 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *