Kliver över tröskeln

Imorgon är det på dagen 6 månader sedan granaten slog ner, jag vältes omkull och trillade ner för stupet. På 6 månader har jag befunnit mig där nere, kravlat mig uppåt, fallit ner igen upprepade gånger. Klättrat upp och till slut nått upp till kanten. Fortfarande är känslan allt för bekant. Jag känner fortfarande till avgrunden.

Längs klättringen har jag kommit till ny insikt. Kanske till och med tvingat på mig ny insikt. Manat på mig själv att inse att det är inte jag som är på tok. Jag var bara i vägen utan att veta. Det är inte längre jag nere i avgrunden. Där nere finns allt hat, all ångest, allt svek och lögner. Där nere häckar det som förstör mig, de som förstört mig. Här uppifrån ska allt där nere få upplevas som pyttesmått. Så pyttesmå och så pyttesmått att det inte kan lyckas ha någon påverkan på mig och mitt liv. Det ska inte vara obetydligt för jag behöver fortfarande kunna lägga märke till vad som inträffat. Det var trots allt en livsvändning. För att det inte ska kunna hända mig igen.

Här uppe vid kanten finns ljus och oändlig utsikt. Runt om mig finns allt som vill mig väl och allt positivt som jag skapar för mig själv. En dragkraft som håller mig borta från kanten. En drivkraft att klara av att kliva bort. Det finns alltid möjlighet att kasta ner det som skadar över kanten. Bara jag håller mig kvar. Jag ska inte följa med.

Imorgon får jag nyckeln till Livet från en annan kant. Den uppgraderade versionen. Från nu och framåt. Smått förblir smått och kan inte dra mig över kanten igen. Jag håller blicken högt. Blickar framåt och uppåt.

Så vi ses på tröskeln. Välkomna över. Med kärlek.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *