Jag ska kalla mig löpare

Löpning var min craving under min andra graviditet. Jag hade precis anmält mig till mitt andra Göteborgsvarvet men det skulle visa sig bli i samma veva som nummer två skulle födas. Min anmälan gick att flytta till 2014. Jag avslutade springåret 2012 med Lidingöloppet (kraftigt illamående) för att sen ta ordentlig löpvila fram till maj 2013. Då gick startskottet. Ett år från maj 2013 har jag på mig. I ett år ska jag fokusera på löpningen som träningsform och göra så mycket jag bara kan utifrån mina förutsättningar för att jag ska känna mig som en löpare. Det sitter i musklerna och i kroppen som helhet, men mest i huvudet.

Jag har aldrig vågat kalla mig för löpare. Jag har mest känt att jag har joggat snarare än löpt. Det har varit ett ”jag-och-de-förhållande”. Andra kan men inte jag och framförallt ville jag inte springa med andra. Jag skulle alltid få ligga sist. Pinsamt. Ändring! Och jag hade ett år på mig till nästa Göteborgsvarvet. Gott om tid och lugn och ro. Inte stressa fram. Inte skada mig. Jag ska hinna lära mig något. På tre månader var kroppen återhämtad efter maratonlopp på BB och jag började springa igen. Bokade plats på Dragon mothers löpkurs. Evinnerligt tacksam! Teknikträning, skolning, löpstyrka, löpning. Aha-upplevelserna kom på löpande band och helt plötsligt hade jag hittat teknik! Kroppen hade fattat och börjat hitta rätt. Löpning blev riktigt roligt!

Från att joggandet har känts konstlat och jag inte har kunnat förlika mig med löpning pga låg motivation till följd av dålig teknik, öppnades en helt ny värld där löptekniken sätter sig mer och mer och övriga sinnen får börja uppleva. Jag slutade lyssna på hur mycket andra presterar och koncentrerade mig på min egen prestation utifrån mina förutsättningar. Hur fort, hur ofta, hur långt, hur länge och på vilket sätt andra springer kan ju kvitta mig. Så länge jag går in för det jag gör så måste jag kunna blir bättre och bättre, och det är bara jag själv som kan klara av det. Tålamod!

backe

En lång vinterlöpkurs höll löpningen vid liv och jag fick möta mina demoner – vind och kyla. Målet att få löpningen att överleva vintern var uppnått. Bättrade på tekniken och kapade tider. Hade aldrig varit under 25 min på 5 km. Strök en minut i taget och närmast är att pressa mig under 22 min på samma sträcka. Jag förstår att det går! Lyckas kapa tider på milen och på halvmara. Att slå personbästa ger energi till kroppen som räcker längre än den långsammaste kolhydrat.

I mars visade Anna mig Portugal på träningsläger där det slogs både distansrekord och mängdrekord och löpning på alla håll och kanter, och lika mycket annan träning. Hela veckan var som att springa på moln trots både halvmara och helmara på en och samma vecka. Äta, sova, träna. Upplevelse efter upplevelse. Jag mötte människor som var som jag. Människor jag kunde springa och samtidigt prata med. Vi kunde reflektera kring fantastiska prestationer. Motivera och inspirera och även utmana. Saknar er, ni andra löpnördar!

Photo 2014-03-20 13 12 55Anna och jag genomför bergspass. Alla är vinnare.

Allt detta har hänt på ett endaste år. Med en månad kvar till Göteborgsvarvet 2014 är jag en löpare. Sinnet och kroppen har bestämt sig och det är det enda som räknas. Oavsett hur snabb och ambitiös man är. Jag är nöjd med att jag blivit av med mitt ”inte kan väl jag”-tänk. Jag har lärt mig massor, men är inte fullärd. Jag kan hitta mina egna fel och rätta till dem. Jag förstår hur kroppen fungerar och vad tekniken ger i termer av löpekonomi och effektivitet. Framförallt har jag väldigt roligt. Inom ett år från maj 2013 ska jag kalla mig själv löpare. Målet uppnått. Springer vidare mot nya mål.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *