Jag kan inte springa. Kan jag vara med?

I veckan avslutade jag en löpkurs för ett härligt litet gäng arbetskollegor. Inte mina arbetskollegor, men varandras arbetskollegor. En liten trevlig team-aktivitet av typen Arbetskollegor tränar tillsammans. Klokt. Mycket klokt enligt mig. OCH trevligt!

Fem onsdageftermiddagar har vi träffats i parken för att testa, träna och lära mer om löpning. Det härligaset piggaste gladaste gänget. Enbart kvinnor. (En fullkomligt ovetenskaplig studie jag själv har gjort baserat på mina egna klienter och olika typer av löpgrupper. Små grupper, och större grupper som till exempel Runacademy. Resultatet: till absolut störst del är det kvinnor som tar till hjälp med sin löpträning. Varför nyttjar flest kvinnor detta?) Nåväl. Jag och mina 12 deltagare har övat löpteknik, utfört löpskolningsövningar, sprungit korta intervaller, pyramidintervaller, styrketränat och en hel del annat, och finns det en backe i parken så är det givet att finalpasset tillbringas i backen. Med sig har de fått verktyg och redskap, tips och råd för att kunna gå vidare med sin egen löpträning när kursen nu är avslutat.

20151021_160541 20151021_160545

Men så var det den där oron i början. ”Jag kan inte springa. Kan jag vara med?” ”Jag är inte tillräckligt stark i benen.” ”Jag har ingen kondition.” Självklart kan du vara med! Två fungerande ben att använda till en grundmotorisk färdighet. Springa har vi kunnat göra sen ca 1 års ålder. Att du blir starkare och får bättre kondition kommer med träningen. Det är ju det fina i kråksången, för ska man bli stark och få bättre kondition så måste man träna och då är löpning ett ganska enkelt, billigt, tidsbesparande och roligt alternativ bland väldigt många. Plus att man kan träna tillsammans med andra, eller vid sidan om andra kanske jag ska säga. Vet man inte hur man börjar eller vad man så kan en lösning vara att ta till hjälp. Dessutom har man någon som kan slå en blick för att löpträningen ska bli så skonsam som möjligt. En del tips får man och förklaring av vad sjutton det är som händer när man springer. Easy piecy! Alla kan vara med.

Fem veckor senare var det då avslutning med en slinga över kullen och i all den terräng man kan hitta i parken. Alla kunde springa! Alla kunde få ut något av alla pass. Alla är på olika nivå och förhåller sig till löpning på lite olika sätt – nybörjare som mer erfaren, men löpning är fortfarande ett ben framför det andra och ett och annat tips har gett aha-upplevelser som utfall.

IMG_20151022_205126

Ta till exempel 1-minutsintervaller. Alla tar 1-minutsintervaller på olika sätt utifrån egna förutsättning. Fortfarande springer alla 1 minut i taget, men med olika förtjänst. För den erfarne – korta snabba intervaller för att öka syreupptagningsförmågan, jobba med fart, utmana sitt max, känna fartvind. För nybörjaren – tillvänjning för att tänka teknik, orka springa en längre sträcka med gåpauser, god dos av träning mentalt och fysiskt. Samma tid, samma park, alla tillsammans och alla genomför med bravur.

Klart som sjutton att alla kan vara med! 

20151021_170200Vi ses i mars!!

3 Comments

  1. Det där är nog typiskt en tjejgrej. Om nån säger till mig ”jaså du springer” så svarar jag inte ”jajamen” utan snarare ”jo det gör jag väl, men det går inte fort och jag är inte så bra på det”. Så korkat. Varför inte bara svara ”ja”, varför börja ursäkta sig direkt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *