Jag har flyttat hinder och banar väg

Jag blev tillfrågad om jag ville ställa upp på några coachande samtal. Hallå?! Att bli utvald med perfekt tajming, hur kan jag tacka nej till det? Dessutom väldigt nyfiken på vad jag (för det handlar bara om mig i samtalet) kan åstadkomma utifrån coaching. För det är ju hos mig svaren finns, men man kan behöva ställa frågorna till någon för att förstå frågan själv. Som med ett bollplank. Bollen studsar tillbaks och frågan med den.

Första samtalet var för några veckor sedan. Vi klargjorde en del stoppklossar. Fick läxa. Gjorde inte läxan men mycket annat hände som fick läxan att kännas inaktuell. Säkert en poppis ursäkt i grundskolan by the way. Det har hänt mycket från första samtalet fram till den andra träffen som genomfördes idag. Jag förundras över den kapacitet man har om man bara flyttar bort hinder och ser dem för vad de är. Jag inser att mina hinder inte är så tunga och höga och sitter inte så hårt fastskruvade som jag trodde. Det är bara jag själv som tidigare inte bestämt att de visst det går att flytta på. Jag har funderat på hur illa det kan gå om jag flyttar på stoppklossarna. Är det troligt att det går så illa egentligen, med all erfarenhet och kunskap som finns med? Får jag det roligare om jag fortsätter med att om och om fundera på vad som händer om jag tar mig förbi hindren? Förmodligen inte, så jag flyttar dem. Sagt och gjort. Banar väg för framtiden.

Så, vad ska nu hända inför ett tredje och sista samtal om några veckor? Det finns oändligt med möjligheter. Det gäller bara att ta chanserna och våga ta riskerna. Våga testa och våga ångra sig. Det kan gå fel och det kan bli fantastiskt rätt. Om det blir fel så kan man rätta till det. Jag fortsätter jobba med en läxa och den här gången ska jag göra den ordentligt. Med en plan och med struktur, och genom att våga lita på mig själv. 20140422_130232

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *