Jag är ett träd

I grund och botten är livet fantastiskt. Jag har mina två fina barn. Jag har ett sjukt kul jobb som handlar om att får människor att må lite bättre. Jag har en toppenbostad.Jag kan stirra på havet i timmar om jag vill. Inomhus ifrån om det blåser halv storm som nu, eller utomhus. Jag har bara ett stenkast till där havet möter land. Jag kan se solnedgång varje dag om molnen tillåter. Jag har familj och vänner runt omkring och jag känner kärlek.

Jag vill egentligen inte skriva det här, det bryter magin, men mycket kan slås omkull i en vindpust. En liten första ”tänk om”-tanke blåser förbi. Vindpusten blir till storm och välter allt i sin väg. Välter livet. Familjen splittras. Familjemedlemmar och vänner såras. Bostaden får jobbiga minnen inpräntat i väggarna. Prestationsnivåerna och motivationen sjunker – äta, sova, träna, jobba, läsa, tänka. Hur? Rutinerna faller bara ihop. Jag klarar inte av någonting! Jag välter! En känsla av meningslöshet.

På något sätt kravlar man sig upp. Reser på sig. Upptäcker att allt inte har vält i stormen. Upptäcker livet igen. Upptäcker kärlek. Barnen finns kvar. De tumlar på som vanligt. Räddar en och annan med sin lekfullhet och sina skratt. Familjen och vännerna står också kvar. Lite stötta, skavda, men de klarar av att stötta. Det finns människor som behöver mig. Som mår bra av vad jsg kan hjälpa dem med.

Omgivningarna, naturen, finns kvar. Det stormar fortfarande men vissa dagar är det lugnt. Man får en chans att resa sig. Bygga upp sig. Stärka sig. Inför nästa storm. Man vet aldrig när den dyker på en.

Jag är ett träd. Förmodligen en tårpil. De är sega och står bra i vind.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *