Hur överlever man långpass?

Vad är först och främst ett långpass? Ett längre pass än det man hade tagit till en vardagkväll lite kvickt efter maten? Ett löppass som varae längre än vad man tror sig klara av? Ett pass där man hinner känna på uttråkning, trötthet i hela kroppen och soppatorsk? Det här kan bli ett långt inlägg…

Långpass för mig är ett pass som man inte bara betar av i ett nafs. Det ska inte vara hellätt och – det här vill jag helst inte säga, men det ska inte vara smärtfritt. Beware om smärta! Jag menar smärta för att man får kämpa en del. Får du smärtaont i knät efter 20 minuter så kapar du långpasset till något annat. Så mycket tankeverksamhet att hjärnan får mjölksyra, för det är mycket som hinner behandlas under +2 timmar. Benen går per automatik 180 steg i minuten och ett oväntat kliv till sidan väcker medvetandet och känseln till liv igen. Långpass skulle därmed kunna vara ett pass du inte tänker göra om dagen efter.

Långpasset kan vara den distansen eller den varaktighet som passerar den senast längsta distans/längd på pass som jag sprang. Fattar? Vid uppbyggnad var 8, 10, 13 och 15 km långpass. 45 minuter till 1,5 timme. Nu är det knappt långt och 20 km eller 2 timmar och uppåt känns som min långpassdefinition. Just nu. Definitionen är flexibel åt alla håll och behöver alltså inte nödvändigtvis hanfla om antal kilometer. Alla pass kan kännas långa så flexibiliteten sträcker sig över tid, sinnesstämning och dagens förutsättningar.

Hur överlever man då? Man behöver ha ett visst mått av överlevnadsförmåga för att stå emot tristess och/eller trötthet i mängder, och det är som en bergochdalbana. Jag har haft mina bergochdalbanor i livet och jag härdar ut. Ge dig inte! Jag ger mig inte. Jag roas av att ha det lite tufft i ett par löparakor. Men jag vet att det inte är så lätt för alla. Jag vet att det är lätt att ge upp när hjärnspöken får dominera, men hitta din braiga figur inom dig som får regera och säga till spökena att ni inte finns och gör ni det ändå så här ni ingen rätt att bestämma!

Jag personligen gillar långa sega raksträckor och tycker inte att det är något fel på asfalt. (Alla miljöer har sin tjusning förstås.) Jag gillar flipperspelet som pågår i hjärnan. Från hopp till förtvivlan och tillbaks till hopp. Jag ger mig själv uppgifter. Till nästa skylt! Sikta att nå trädet. 5 minuter i taget och bara tänk på fruktsallad. Räkna röda bilar. Kolla inte på klockan. Gå på känsla. Lyft blicken. Tänk på tekniken. Drick om 20 minuter. Och tänk alltid i positiva ordalag annars vinner hjärnspökena. Efteråt känns det alltid bra. Hjärnspökena ska inte vinna. Alla pass har en utmaning och ett försök räcker för att bemästra och stärka.

Överlevnad handlar om en blandning av miljön man springer i, rätt sällskap, eller nöjet att få vara helt med sig själv ett tag, uthållighet i kropp och huvud och inte minst mod. Jag blandar gärna in skratt och leenden också just in case det skulle bli ledsamt framöver. 

Du måste våga tro på att du kan kliva över gränser och befinna dig där ett tag och känna dig ok med känslan. Det är ständigt en förhandling med mig själv – nej! jo! nej! jo! Vad ska vinna över vad?

Det är inte bara en fight att springa länge. Det är också ett ypperligt tillfälle att känna liv, se sig omkring, göra något vettigt med kroppen och upptäcka vilken fantastisk maskin man är. Grym uthållighetsträning och frisk luft. Har du dessutom bra sällskap så går tiden snabbare, du har en farthållare, draghjälp, vindskydd och tävlingspartner. Och troligen tänker sällskapet på samma sätt – lite medhjälpare och motståndare för att utmaningen ska bli helt perfekt!

Efteråt – ska man vara så nöjd och väl värd varm dusch, all mat i världen och soffa, för man kunde inte göra det bättre just då och där. Så nästa löppass – spring lite längre. Testa var gränsen för det som känns långt går. Känslan –  inte siffran.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *