Höftprotest

…eller höftprotes?

En av frågorna jag ställer till mina nya pt-kunder är ”har du några skador eller bekymmer i kroppen som jag bör känna till?”. Här om dagen fick jag ett klart och tydligt ”Nej” till svar. ”Skojaru?” utbrister jag. Alltså hur ovanligt är inte det?? Intet sagt att kroppen är i sitt esse ändå men skönt att uppleva nada problem! Grattis säger jag bara! Och håll i! Håll!

De vanligaste bekymmer hos en ”vanlig” kund har absolut med rygg och nacke att göra. Ofta ser jag andra bekymmer som mycket väl kan börja kännas av men för en otränad, en nybörjare, blir det inte kännbart förrän man börjar dra igång med träning utan att veta om sina begränsningar och utan att förstå rörelser och teknik

Hos löpare är det absolut knä- och höftstrul jag får höra om. Ofta pga instabilitetet, stramhetsbekymmer och löptekniken.

Vänster höft är min akilleshäl, och när jag i veckan i behandlingsrummet fick höra något i stil med att ”den är lite sliten” trillade jag i tanken av britsen. Jag minns inte exakt orden för jag drabbades av åldersdemens, kände mig som 95 år och ordet ”höftprotes” flashade förbi innanför ögonlocken.

Så illa är det troligen inte men jag fick helt plötsligt ny motivation till träning, för:

1. jag ska kunna fortsätta springa typ alltid, och

2. jag har en anledning till att hitta glädje i prehab-/rehab-träning.

Jag har inga andra långsiktiga mål än att hålla mig i god fysisk form, och att kunna springa måttligt mycket året om, år ut och år in.

Jag har alla möjligheter att ta mig åt rätt håll. Tid får jag ta mig. Inga ursäkter. Ingen tid att förlora.

No more höftprotes(t).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *