Frostig stämning

Jag kanske tänker och känner för mycket när jag springer men när jag får slänga ut mig i skogen så kommer liksom alla sinnen till användning! En frostig och glittrig förmiddagsrunda. Ingen snö men väl idkristaller på varenda litet grässtrå. 

Det är dövackert så ögonen tåras. Eller ögonen tåras tack vare kylan. Mest troligt. Det är tyst så när som på en och annan koltrast och knastret i marken när stegen trippar fram. Marken låter mer än stegen och jag trampar ner isfläckarna med flit och springer lite i stigkanten för att få höra det frasiga ljudet. Det luktar friskt. Det luktar kallt?! Och den isiga krispiga luften gör att andetaget känns så välgörande. Inte obehagligt alls för luftrören. 

Kylan gör löpkänslan lite styltig till en början och rumpan och fötterna hade behövt ett lager till. Som vanligt betyder det perfekt klädd. Även om det tar ett par kilometer extra att få upp värmen så blir det svettigt. Vantarna åker av men det biter i kinderna. Jag tänker att det kanske är enda gången jag får uppleva det och njuter varenda steg. 

Jag möter några andra löpare och vi hejar glatt. Alla verkar kvittra lika glatt som småfåglarna. Ja varför inte när solen strålar och faktiskt värmer rumpan i en fotopaus. 

Sol, skog och löpning – stämningsfullt i så många dimensioner. Välgörande upphöjt till minst 100. 11 km och varv på varv i spåret. Jag vill liksom inte kliva ur och kliva in. Så är det alltid när jag är på besök i Blekingeskog. Frågan är om jag alltid att upplevt det så här om jag hade det lättillgängligt. Vill tro att jag inte hade det och låter det vara en liten lyx i livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *