En tolva solsken med orosmoln

Det fanns några orosmoln inför dagens solskensrunda. Att solen skulle gå i moln var inte ett av dem. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och Malmös invånare gick man ur huse. Jag var på väg ut. Klev ut i trappan och började knata neråt. Insidan på vänsterfoten gör ont och jag haltar och linkar ner tre våningar. Som en blixt från klar himmel. Jag förstår ingenting. Jag har promenerat omkring hela dagen och inte känt något. Det här går ju inte tänker jag. Kommer ut och börjar småspringa. Gör fortfarande väldigt ont. Ska jag vända. Det ska man ju göra om det gör så pass ont. Stannar gör lite tåhävningar, snurrar lite på fötterna och knyter om skorna. Springer vidare och det känns fortfarande.

Skit också. Minns att jag trampade lite snett i torsdag men märkte ingenting då. Hoppade då glatt vidare och tänkte Haha, den fick mig inte på fall. Kan det vara det som spökar? Springer vidare och det lättar faktiskt. Försvinner inte på rätt länge, men känns mindre och mindre. Ingen anledning att vända, men så börjar vänster utsida knä ömma. Vad fanken. Känner efter. Klämmer och trycker. Känner en öm punkt. Minns att jag slog i knät i hörnan på sängramen i mörkret i går kväll. Bara en öm punkt. Det kan inte vara något annat. Inget att oroa sig för alltså. Inget löparknä.

I samma veva påminner höfterna mig om att de där 5 timmarna ståendes i torsdags satte spår. De ömmar! De är stela, men vill förmodligen bara röra på sig och mjukas upp. Även det släpper efter ett tag. Kroppen busar ibland. Den kan skrämmas rejält. Bör man försöka överlista den är frågan?

Alla orosmolnen skingrade sig! Tempot ökar efter hand och rundan blev fantastisk skön. 12 km var planen. Vågar inte springa längre än så även om det fortfarande spritter i benen. Då kommer något att hända, alldeles säkert. Skrockfullt.

20150228_155641Med solen i ryggen.

Note to self. Vitsen med uppvärmning. Jag vet. Värm upp på fler vis än att ta en lugn början på löprundan! Känn efter och känn av. Allt sitter inte i huvudet. Kroppen måste hänga med också, men ibland vill man bara så gärna komma iväg. Jag skyller på solens dragningskraft.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *