Det var inte tack vare publiken

Sagan om den fantastiska löparresan har bara börjat. Jag tog min första mil för ett par veckor sedan, efter månader av rehab och sparsamma löppass som i lugn takt har blivit längre och längre. Lite lite i taget. Idag var det dags för den andra milturen, men jag var mycket tveksam.

I torsdags efter en finfin förmiddag då vi satte igång planeringen av Stävie Trail 2016, hann jag hem och sen fick jag påhälsning av känslan av att något slagit mig hårt i huvudet, och i magen. Det blev till att flytta på jobbet och däcka under täcket med ont i magen, huvudet och frossa. Du ska sova alltså! sa kroppen förstod jag sen. En rejäl energitömning och fredagen blev liknande, om än en hel massa solljus över mig under eftermiddagen. Bra uppladdning dagarna innan ett lopp? Kändes inte så.

På lördagmogonen var kroppen trött och lat men en glimt av hopp föddes när jag ser vädret. Min man drog ut på en tidig löprunda och konstaterade värme. Dagen kunde vara den sista sensommardagen. Den sista dagen i shorts och t-shirt. Jag vill springa! Ett helt vanligt träningspass, med lite fler folk runtomkring mig, lite publik, korrekt tidtagning och vätska längs vägen. Det stod 4 km + tröskel 3 km i mitt schema. Det kan jag nog få in längs banan.

Upp och iväg. Värt att testa. Lugn jogg varvat med gång till Stadion. Jordens kö till de 6 (!) bajamajorna. Jag hann. Slängde in väskan i väskinlämningen 7 minuter innan start. Hann med avslutet i jympauppvärmningen. Killen framför mig lägger en illaluktande brakprutt och sen är vi igång. Charmigt startskott. Måste förbi

20151003_153112

Det gick finfint. Energitömningen dagarna innan och lite färsk energi på det måste ha gjort susen. En liten rädsla att ta i för hårt, men det är på vinst och förlust. Allt eller inget. Jag är alltid nära en buss som kan ta mig hem. Två klunkar energidryck efter 5 km. Vågar inte mer. Vid 7 km stumnar benen. Mycket pannbenet sista kilometrarna. Jag uppfattar något likt backe mot slutet. Det suger. Jag struntar i att lägga på det sista kolet. Ser att klockan tickar precis över 49 min. Men vad gör väl det. Jag skulle bara ge mig ut på min andra friska skadefria mil och gjorde det sub 50 (49:09). Tack och god natt för det!

20151003_160200

Men dagens sämsta: Alltså Malmöpubliken (utom min egen lilla tremannaklubb förstås) – tysta som små möss. Världens bästa lördag med bästa vädret och loppet var liksom bara som ett tåg som skulle passera genom stan. Mest som att ”vi står här vid avspärrningsbandet och väntar på att få komma över bara. Spring förbi då.” Det går fler tåg, fler lopp. Bättra er. Jag lovar jag hade fixat sub 49…

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *