Det omöjliga steget

Det handlar om världens kortaste steg. Bara precis över tröskeln, men det kan orsaka rabalder i huvudet. Förhandlingen kan pågå hur länge som helst. Ikväll dröjde jag mig kvar i 75 minuter extra på jobbet bara för att jag inte pallade ta mig hem. Ingen lust att ta mig ut i regnet. Mörkret närmade sig.

I morse tog jag det briljanta beslutet att springa till jobbet. Det var onödigt jobbiga 3,6 kilometer. Pulsen når tröskelnivå redan halvvägs även om det går i snigelfart. Ångest över att jag också behöver ta mig hem har legat nära till hands under dagen.

Det är ju bara att göra det. BARA att göra det!!! Jag hör min egen röst i skallen. Så som den låter när jag säger det till mina kunder. Det låter så enkelt. Det handlar om 22 minuter löpning en väg som jag kan utantill. Bara att göra. I ett regn som aldrig vill sluta. I en temperatur jag inte riktigt tycker är behaglig. I springkläder som inte hunnit torka sen morgonjoggen.

Klär om, säger Hej då och sticker ut. Blicken rakt fram och jag har bestämt mig att börja springa så fort foten möter asfalt. Sen är man ju igång. Det ÄR så enkelt! 

Benen är fjäderlätta och feelingen är fantastisk! Pulsen ligger två zoner lägre än morgonjoggen. Bestämmer mig för en liten omväg. Och en extra runda förbi havet. 3 extra kilometer. Ömsom medvind, ömsom motvind. Extra löptid för det är härligt när regnet piskar och det piggar upp att få röra på sig i det sista dagsljuset. Vad är problemet på inomhussidan av tröskeln???

Comments are closed.