Det mentala långloppet

Att springa är så mycket mer än att bara springa. Hjärnan går på högvarv. Aldrig är hjärnan blank. Men då är det tur att omgivningarna runt omkring är så tysta. Man hinner brytas ner, byggas upp och utvecklas på den tiden. Tankeverksamheten är ett bra sällskap. Det mentala loppet börjar långt innan startskottet och varar långt därefter. Egentligen från anmälan till loppet till anmälan till nästa års lopp.  Mitt huvudlopp såg ut så här.

20140726_104016

Morgon samma dag som loppet:

Vaknar upp (kl 4.07) – yes! Inget halsont. Har känt efter i en vecka. Varje morgon. Varje eftermiddag. Varje kväll. Jag är nu utom fara! Eller… hade varit skönt att just idag inte behöva springa 3 mil nånting. Varför kom någon på idén att springa det här loppet? Troligen blir det 30 grader varmt ute. Blir lite sur på Anna en stund, men det går snabbt över. Äter frukost. Måste. Inte gott, men måste. Får förbereda för mer frukost när jag vaknat lite och hittat aptiten. Fyller vattenblåsan till ryggsäcken och packar klart. Hur många bars behöver man för loppet? Hur många bars behöver man ifall man hamnar vilse? Kan man leva ett dygn på bars? Får förbereda mig för allt. 5 bars. En gel för säkerhets skull. En tre-portionsgel ifall det blir övernattning. Det ska bli kul. Hur kul? Ingen som vet.

På plats vid start:

Kommer i tid. Som planerat. Skönt att slippa stressa. Informationsmöte innan start. Orosmoment – banan har blivit längre. Hur lång? Ingen som riktigt har koll. Det beror ju på var man springer. Gulp. Snitslar och markeringar. Snitslar eller markeringar. Lite pirr i magen. Skogen kan inte vara ur stor som helst. Det måste finnas ett slut. Knyter skor, spänner ryggsäck, drar åt skosnören, spänner upp ryggsäcken, knyter tightsen. Hinner ta en bild med mobilkameran. Alla ser spända ut, men färgglada!

Från startskott till 10 km:

Ska det verkligen kännas så här i plus 3 mil nu? På riktigt? Ska jag fixa 30 km? Ja det ska jag. Jag kan. Det vet jag. Kilometrarna tickar. Jag vill sätta upp målsnören. En fjärdedel, halva sträckan, mindre än en fjärde del kvar. Hur vet man när man har kommit en fjärdedel när man inte vet ens hur långt det kommer bli i slutändan? Mentalt jobbigt. Ponerar att vi ska springa 35 km. Börjar räkna, och räknandet fortsätter till sista metern. 8,75 km är en fjärdedel. Vid 9 km är det mindre än tre fjärdedelar kvar. En mil är alltid ett målsnöre!

Från 11 km till 20 km:

Här börjar den första sega perioden. Här är jag ganska oviss. I mellanmjölkslandet. Bitvis hopplöst. Innan man når halva sträckan. Strax under hälften är värst! Käkar första baren efte 11 km. Maler på. Försöker att inte titta på Garmin. 17,5 km borde vara hälften, eller 18 för säkerhetsskull. Puuh. Nu är det mindre än hälften kvar! Nedförsbacke! Om det inte vore för ett ont knä. Känns som uppförsbacke, men ju närmre mål desto kortare backe. Längtar efter ett bad. Klämmer en gel också för att få upp humöret. Två mil är alltid ett målsnöre. Borde stanna och ge upp och spara knät, men vem hittar mig här, och när? Hinner säkert i mål innan dess. Jag har ju förvisso energi i ryggan som ska räcka. Knät kan inte bli värre. Bara bättre efteråt.

Från 21 km till 29 km:

”Från och med nu är det ju bara som ett vanligt löppass!” kläcker Anna ur sig. Som att jag hade valt att sticka ut och springa 14 km med ett hopplöst ont knä… Nåja, humöret upp. Snart i mål. Förhoppningsvis. 23 km är två tredjedelar ungefär. Check. Käkar en halv bar. Trött på bars efter 1, 5.  25 km – ska jag hoppa av nu kanske…  26 nånting borde vara tre fjärdedelar av loppet. Hinner inte räkna klart innan vi hamnar vid ett vägskäl där vi vet att det är 6,5 km kvar. Bara! Nu kan man inte balla ur. Det kommer inte bli 35 km. Det kommer bli 32 drygt. Nu är det plattan i mattan som gäller, men väldigt försiktigt.

Från 30 till 32 km:

Tre mil är absolut ett målsnöre. Det var ju minst så långt det skulle bli idag och det fixade jag med ett ont knä! Jag släpper iväg Anna. Jag springer på platt och går uppför och nerför. Börjar känna igen mig. Nära. Ut på asfaltsträckan. Hallonbuskar! Jag har ju ingen brådska nu. Mitt första långa trail-lopp handlar inte om tidsmål. Små söta goda hallon. Kan jag komma tillbaka sen? Ger mig iväg sista biten. Springandes. Försöker att hålla tekniken. Det gör mindre ont då. Lätta steg. Inte så mycket tyngd. Vinna mycket, förlora lite. En sista grusväg nu. Den känns ju oändlig, fram tills jag skådar sjön. Fantastiskt! Stannar och tar bild på målgången. Inget tidsmål som sagt. Mållinjen kommer – inte ett steg mer!!

Från målgång och framåt:

Inte ett löpsteg till. Bad och mat har aldrig lockat så mycket. Nöjd? Från och till. Bearbetar vad det var jag gjorde, hur jag gjorde, varför det gick som det gick. Och hur jag ska komma på fötter igen. Hade kul? Det är jag stensäker på. Tredje tjej kom i på  3 h 33 min. Hade det varit nåbart om inte knät hade stoppat? Kanske. Testa nästa år igen? Kanske.

Hunger och törst som aldrig tycks gå över. Och aptit. Hela kvällen. Det är positivt.

Rehabplanen är klar. Mindre än 4 veckor till nästa skogsupplevelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *