Den tuffaste löpträningen 

Jag syftar inte på själva distansen, eller hur tuff löpningen är, utan snarare känslan efteråt. Första milen sen höften pajade. Fast det är ju inte sant. Jag sprang en väldig massa, både långt och kort, utan att vara hel. Det är ju så jag har funkat. HAR funkat. Det ska bli lite andra samtal med mig själv från och med nu. Inget ”Bit ihop!”. Inget ”Du fixar det även om det gör lite ont. Du är duktig.” Och absolut inget ”Det gör inget om det gör lite ont – du kan vila sen.”. Note to self: Kompressionsstrumpor och liniment lagar inte kroppen.   

   

 

Min första mil, efter sommarens klyftiga upptrappning, kändes så väldigt bra. En helt ok tid dessutom, på rätt sida strecket. (Den där jag-har-inte-sprungit-på-ett-tag-och-då-är-jag-snabb-upplevelsen.) Kraftigt ansträngd och mör, men ett rätt ont om ni förstår hur jag menar. Jag gör skillnad på ont och ont. Det ena skjutsar mig uppåt, det andra drar mig neråt.

Den verkliga prövningen ch den tuffaste delen av löpträningen börjar nu, för nu vill jag bara ut igen. Utvecklas, snabba mig, ta poäng hos mg själv. Jag vill gasa på och känna vinden i näsan. Jag vill spänna på mig skorna igen (ja Salomonskor knyter man ju inte) och njuta av att det fungerar. Men hold my horses för tusan. Sakta i backarna. Det där är den gamla Duktiga Sarah som ivrar. Nya Duktiga Sarah planerar in vila och struntar i att skogen är fantastiskt mysig just nu och jag kommer spendera helgen i fin natur… Bit ihop!

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *