CenterSydRuschen – en annan typ av race report

Lite lättnad att det är över. Det vi har planerat för sen i våras. Anna beskriver det precis som jag upplever det just nu. Benen och fötterna har samma känsla som efter 3 mil in på UltraVasan. En massa spring, kånka, bära. Passa tider, hålla tider och beräkna hur lång tid saker och ting tar. Fantastiskt teamwork och duktiga människor runt omkring oss. Vi tackar alla sponsorer som varit delaktiga på ett eller annat sätt. Lokaltidningen, Center Syd, Maxi Ica Stormarknad, Nordic Wellness, Panduro Hobby och många fler. IF Lödde ställde upp med sina pojkar årgång -00 vilka gjorde en strålande insats under loppet.

20140830_112454 20140830_163215 20140830_125716 20140830_182012

Mycket klaffade. Andra saker kan förbättras till nästa år. Inte visste vi att det fanns ett så stort intresse att få efteranmäla sig. Till nästa år filar vi på hur vi ska hantera det med betalning, beställa extra t-shirts  och dylikt. För visst vill vi att fler barn ska få möjlighet att springa loppet om de vill, och det skar i mig att vara tvungen att säga nej och göra barn ledsna.

Men en sån fantastisk upplevelse att få se glädjen hos de närmre 200 barn som deltog och kämpade! Medan Anna roddade vid start- och målgång tog jag på mig att hålla mig ute på banan och se till att alla kom i mål i de tre loppen. Och kämpade gjorde det. Många tillämpade just rusch och tog i allt de förmådde från start. För några höll det hela vägen. Andra fick verkligen kämpa. Lille O som knappt kom halvvägs och sen blev avskräckt och ställde sig och storgrät. Jag tog han i handen och frågade om vi skulle springa tillsammans runt. ”Jag vill tillbaks!” Vi vände och gick tillbaka, ställde oss och hejade på när de andra korsade på tillbakavägen. O blev lite sugen att springa igen. Vi småsprang lite tillsammans hand i hand. Jag peppade honom att ta sista sträckan mot mål, och vilka krafter han hade kvar!! Jag släppte honom och han rusade själv mot mål på starka ben och med stolt hållning.

Och söta A. Hon fick håll. Typiskt. Hamnar sist och tappar modet. Hennes yngre bror hade placerat sig längs banan. Han hade redan sprungit sitt lopp för sin åldersgrupp. Han trackade henne lite för att han kunde springa fortare. Sprang bredvid. Snabbare. Tävling på syskonvis. Då brister det för A. I gråt. Vi springer hand i hand en stund. Men hon fixar det inte. Möter mamma innan svängen in mot mål. Det brister ännu mer. Funktionärspojkarna hinner om. De som annars borde vara sist från banan. Jobbigt att komma sist tänker hon nog. ”Ska vi springa allra sista sträckan in mot mål tillsammans? Jättelångsamt? Det är bara genom tunneln och sen till vänster mot orangea flaggan?” frågar jag, och då tar hon mod till sig. Presser sig sista sträckan. 6-7 funktionärspojkar ställer sig på rad och applåderar och hejar fram henne till mål. Vilken fantastisk målgång!!

Ett lopp är inte alltid en tävling mot andra. Att få prestera och känna att man visst det kan och klarar är den allra bästa upplevelsen. Att få uppmuntran från andra, få hejarop och få en egen medalj. Det är seger i ett barns ögon. Hoppas alla barnen belönar sig riktigt ordentligt och vill komma tillbaka nästa år igen!

Nu inga ”måste komma ihåg att…” och ingen stress. Ett lugn infann sig på vägen hem. Nästan lite tårögd, förmodligen av det dåliga energiintaget under dagen. Jag slänger mig på soffan, återhämtar och försöker hitta känslan för det hela – utmattad, tom, trött men samtidigt nöjd och glad. Och hes. Jag passade också på att inhämta en medalj som jag blev utan på UltraVasan, för jag sprang alla sträckor idag! 450 m, 850 m och 1400 m.

20140830_163407
Hade jag sprungit 100 varv på lilla banan så hade det blivit en UltraVasan. Man behöver inte åka långt för att springa långt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *