Att ta sig i kragen

Jag kan känna stunder där jag bubblar av jävlaranamma och jublar över att det här kommer bli bra. Det här är precis vad som behövde hända mig! Nu tar jag mig i kragen. Lägger neggo-Sarah bakom mig. Nu är jag fri och kan ta mina steg så som jag behöver.

Men jag hämmas snabbt av att jag inte har min fulla kapacitet. Startmotorn funkar men inte alla växlar. Jag blir snabbt påmind om det som hänt mig och mitt Jag. Jag har blivit påverkad i mina möjligheter att ta mina steg. Jag tvivlar lätt. Är det det jag ska lära mig? Att mitt vägval är värda en funderare och att jag behöver lyssna på mina tvivel? Osäker. Men jag tror inte jag har gått fel.

Det är lika lätt att falla in i negativa tankar som att bryta ett sockerförbud med en godisbit. Bara en. En negativ tanke sen lossar jag greppet om det jag jublade för. Jag kan inte längre. Jag kommer inte fixa det. Prestationskraven är höga. Jag vill orka, jag vill klara av. Jag vill komma tillbaks till där jag varit, men jag går i djup sand.

Jag inser mina begränsningar. Jag förstår att jag inte kan rusa på. Jag klarar inte att återhämta mig så kvickt efter högvarv ännu. Är det det här jag skulle lära mig? Att ett steg i taget duger gott? Att det är en annan hastighet upp för backen som gäller?

Men ”duger”, är det tillräckligt bra? Ni fattar. Prestation och krav måste mötas och ”duger” är bara ett ord som kan tolkas.

 

One Comment

  1. Ewa

    Låter som en beskrivning av mig efter min sjukskrivning. Fortfarande efter 2,5 år faller jag tillbaka ibland. Inte lika hårt och hämtar mig lite snabbare dock

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *