Aha! Lyssna på kroppen!

Jag är hemma på en dags permission efter första utbildningsintervallen på fyra dagar på PT-utbildningen. En reflektionsdag står det i schemat. Jag har fått så många aha-upplevelser med mig. Vi har börjat titta på och läsa av kroppshållning och analysera felställningar i kroppen och komma fram till vilka möjliga problem, skador, känningar, krämpor som kan tänkas dyka upp framöver om personen i fråga fortsätter träna med samma hållning och fortsätt vardagen med samma hållning. Vi ska inte ställa diagnoser, inte behandla skador, men förebygga skador! En fot som går lite inåt, ett knä som pekar inåt i en knäböj, en höft som sticker ut lite åt sidan vid ett steg, en axel som sitter högre än den andra, en stram bröstrygg (jag!) eller en gamnacke. Var någonstans kommer personen i fråga kanske bli lite öm och sitta och massera sig när hen sitter hemma i soffan på kvällen?

Ni vet den där ”du är inte starkare än din svagaste länk”, men var sitter den?

Den främsta aha-upplevelsen är nog att jag anar att det är väldigt många som inte riktigt förstår eller ens vet om allvaret i en ond nacke, ett knä som strular, en bålstabilitet som inte ens existerar eller axlar som sitter uppe vid öronen. Så många som dras med i tävlingen, i hälsostressen. Att klara alla övningar på träningspasset med träningsgruppen trots att tekniken brister långt innan passet är slut, till och med långt innan de 10 armhävningarna ska vara avklarade, bara för att någon står och skriker ”KÄMPA!!”.

Min egen kropp känner jag väl till (trodde jag) och visst har det hänt *harkel…* att jag ignorerat smärta, värk, ont och tänkt att vilar jag så går det över. Fortsätter jag springa så går det över. Det är nog skornas fel. Jag stoppar i ett inlägg. ”Jag ska bara springa det där roliga passet, sen tar jag vila ett par dagar.” Jag får inte missa sällskapsrundan. Stretchar lite extra, masserar, smörjer liniment, på med ett par kompressionsstrumpor och sen är jag fit for fight. Nej… Funkar inte. Det är kanske inte den onda vaden som behöver behandlas. Problemet sitter någon annanstans. Jag vet det. Jag har gått och fått behandlingarna. Kostsamma sådana. Hade jag bara erkänt för mig själv i tid så hade jag haft mycket pengar kvar. Jag VET att jag ska lyssna på kroppen.

KÄMPA! är att ta träningen på allvar och vara rädd om kroppen. Nu vill jag förändra världen. Få så många som möjligt att ta hand om sin kropp på allra bästa sätt. Det finns många vägar att gå, men det DU kan börja med är att lyssna på kroppen.

Har jag sagt att jag älskar den här utbildningen?! Men det är mycket kvar.

20140729_204727

2 Comments

  1. Stram bröstrygg och ben som faller inåt i en knäböj – japp that’s me.

    En gång gjorde jag en analys av mitt rörelsemönster på Breeze Fitness i Ystad, det var väldigt intressant. Fick massa övningar som skulle rätta till de svagheter de hittade. Men det är flera år sedan nu, och kroppen är en helt annan idag, så det hade varit intressant att göra om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *