Nollkravslöpning

Krav på att prestera i min löpning är placerade högt upp på hyllan. Detta är en mellansäsong av olika anledningar. Den största anledningen är att jag har inte råd att kapsejsa mer än vad senaste halvåret ställt till med. Jag har inte råd att stressa och att få till si och så många pass för att kunna nå det där målet jag satte i början av året – milen under 45 min. Det är otänkbart i nuläget att ha ett strikt schema. Jag kan helt enkelt inte pressa mig. Jag kan inte tvinga mig ut när jag har en dålig dag. Det blir bara värre. Jag måste läka inombords först innan jag kan överträffa mig själv och ”bara få det gjort”.Jag kan inte springa ifrån mig själv helt enkelt.

Istället är löpningen en när-andan-faller-på-och-solen-skiner-grej, men gärna 2-3 gånger i veckan. Skit samma vilken typ av pass. Jag måste ha kul. Jag kan inte springa pisstråkiga pass. Det är inte värt det. Njutningspass. Snabbt när det verkar kul. Lugnt när det är det som lockar. Jag har lätt att falla in i tankar om hur dålig jag är, hur dåligt det går. Hur ska jag orka längre med den här känslan i kroppen. Att prestera hastigheter och tider är en dålig idé, men så länge jag befinner mig i bekvämlighetszonen så går det bra!

Idag masade jag mig fram i 15 km. Ifall att den där Malmö Halvmarathon om 3 veckor faller mig på läppen så bör jag åtminstone ta mig runt. Jag är trots allt anmäld. Masade var ordet. Ett tempo som varierade mellan 5:00-6:00 per km. Det är svårt att hitta ”flow”. Det styrs så mycket av känslor och tankar. Med tvivel springer jag långsamt. Med hopp, tro och inre styrka springer jag snabbt. Mycket intressant. Idag var det fruktsallad. Men solskenet har sin dragningskraft, och känns det sunk under rundan så får man hitta på annat -titta på utsikten, andas in havsluft, ta en bit choklad, kolla stenar på stranden, bada fötterna m.m. Och fundera lite på nästa pass. Det är ett positivt tecken.

Löpning – mer än att bara prestation.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *