Denna vecka är ett vakuum. Det är lite svårt att andas. Flyttkaoset stör hjärtrytmen. Det är fortsatt upp och ner och uppochner. Flyttkaoset varar fram till helgen. En ska ut, hälften ska bort inom några dygn. 

Precis intill min lilla trygga tillflyktsplats (min säng) står en vägg av kartonger. "Mitt" sovrum rymmer fyra byråer,  tre sängar och en extra madrass till när stora barnet vill dela rum med mig (vi måste börja öva tills vi flyttar till mindre lägenhet om några månader). Ett tiotal staplade flyttkartonger och isärskruvade möbler. Mina egna grejer huller om buller. Ordning får jag skapa sen. Ordning kommer efter kaos.
Jag är lite rädd för luftigheten som kommer slå emot mig när jag kommer hem på måndag nästa vecka efter att flytt med barnen under flytt. 

Kanske kan jag börja ta djupa andetag då?

Jag är även lite rädd för ensamheten, men det är väl jag som bestämmer antar jag - ensam eller själv...

Utsikt.

Jag försöker hitta ord på mina tillstånd och mina känslor. Både de positiva och mindre glada. Ibland är det lätt att sätta fingret på rätt ord. Ibland tar det tid.

Många känslor uppträder ur något som komma skall. Jag har ingen aning om hur dagarna efter 1 juli kommer kännas. Dagen då jag blir ensamboende på deltid. Jag har haft gott om tid att fundera på hur det skulle kunna bli. Både i de bästa och värsta av världar.

På tågresan hem från mitt midsommarfirande i Blekinge hade jag tid att känna efter och sätta fingret på. Idag är det en rädd-känsla. Rädd att känna mig utelåst. Nu har jag inte längre någon att få föra samtal med på ett sätt som jag fått göra under nästan halva mitt liv. Inget mer småprat framför teven. Ingen mer vuxenvardag. Inget mer dagligt utbyte om vad barnen sagt och gjort. Inget mer mamma pappa, barn. Mer ett deltidsvakuum.

Jag är rädd för att inte få vara med längre. Inte längre få veta vad barnen gör när jag inte är med. Lägger jag mig i eller är jag genuint intresserad av att följa mina barn? Nöjer jag mig bara med det de berättar? Det vet man ju hur det går med den saken. "Vad har du gjort på skolan idag?" "Ingenting. Lekt."

Jag dömer ingen. Bara funderar på det värsta.

Jag är rädd att de enda planer för barnen jag vet om är de jag själv gör upp. De övriga vardagarna är jag bortkopplad och utom räckhåll. Är det bara vad jag gör med mina barn som är min business?

Hur tusan ska man kunna veta? Är det så här det kommer kunna bli? Nu är det bara jag. Eget ansvar. Egna tankar. Känslan och rädslan: På deltid utelåst.

image
Kanske det vackrast kvällsdoppet någonsin. Jag, själv på en strand, uttittad av en svan.

Mitt i all frustration skriver jag bara på. Rakt ur skallen. Jag förstår att det är ett ensidigt perspektiv och kan uppfattas som orättvist. Orättvist och frustration är just min upplevelse. Jag ska försöka att inte vara så rak. Förra inlägget är därför omskrivet för att ingen ska ta illa upp för att jag beskriver en situation och person som inte tar chans att beskriva sin bild av det hela. Jag backar och håller tilbaks. Och ber om ursäkt om någon upplever obehag

För att mildra dåligt samvete för detta och dåligt samvete för att jag valt att stanna borta från mina barn ytterligare en natt fick det bli årets jobbigaste backintervaller. 8 stycken. Fick vika mig där. Inget vatten med mig. Nära kokpunkten. Årets varmaste plats, årets brantaste backe. Årets skönaste dopp efteråt.

image

image

image

Förmodligen hade det gått åt skogen med oss ändå, men på ett mer schysst och humant vis inbillar jag mig. Det tycker jag att jag är värd. Men det där ser man inte förrän det verkligen är kört. Fram tills dess finns det en tro och önskan om att allt ordnar sig. Att allt går att lösa. Men inte bara på en inblandade ansträngning. Det krävs två för att lyckas men emellanåt bara en för att det ska gå åt skogen.

Varför åt skogen?

Jag tror att olikheter kan dras till varandra men när olikheterna växer till sig så dras man isär.

Det här kan jag se fram emot i dagar.

image

Att ligga på en matta, blunda, känna inåt och djupandas. Tänka och hitta svar utan någon annans påverkan. Fatta beslut utifrån vad mage och förnuft säger. Jag vänder mig inåt för att utveckla mitt sätt att vara utåt. Men jäklar vilken törn detta har fått.

Kollision tycks uppstå när man skaver mot annan som inte finner någon idé med det ovan. Som söker sig utåt utan att hitta inåt, vilket vid riktig otur tydligen kan leda både till det ena och det andra. Som bäddat för att gå åt skogen när utanför blir viktigare än innanför.

Huvudsaken är att jag vet min väg nu. Att jag får möjlighet att följa min känsla och min lust. Att jag får full kapacitet att bry mig om de jag älskar och har nära och få tillbaks vad jag är värd utan att behöva be om det.

10 dagar kvar. Det är inte nedräkning till semestern. Det är nedräkning till den dag jag blir ensamboende för första gången sedan, ja typ någonsin. (Jo barnen kommer ju vara här, men jag börjar halvåret med att det inte är min barnvecka.) Jag hade några bo-själv-dagar i början på 2000 när jag tog skuttet från Sthlm till Malmö för att spendera resten av mitt liv med honom. Sen dess har vi bott ihop. Nu gör vi det på tvång. Utan att titta på varandra. Försöker hitta den snälla samtalsrösten men den känns påklistrad och konstgjord.

10 dagar och jag trodde det skulle bli lättare ju närmre Dagen D jag kommer, men det är bara mer kaos. Lägenheten är uppochnervänd och mitt i det försöker jag hitta mig och mitt. Stuva undan hans så gått det går, men det är svårt att inte lägga märke till flyttkartonger som är staplade upp till taket. Jag försöker småvänja barnen vid lite nyheter. Några nya möbler, lite ommöblering. Involvera dem i vårt nya. Igår skruvade vi ihop en stol tillsammans. En strålande insats av allihop samtidigt, på samma skruv… men det blev bra!  Jag tänker mig att allt inte ska vara nytt i det gamla den dagen vi tre säger hej till nygamla lägenheten som vi ska bo kvar i i tre månader till. Många gamla goa möbler försvinner men jag är inte främmande för nytt och fräscht. Jag är redo att släppa det som har minnen som grötats ner.

Barnen märker inte huvudkaoset som pågår i mig. Huvudkaoset innefattar inte bara känslomässigt kaos, utan även praktiskt kaos. Schemat för barnen, schema för jobb. Jobba mindre när jag har barnen, mer när jag inte har barnen förstås. Jag styr lite, klienter styr lite och pusslet ska läggas. Ensam-semester tänker jag på. Kanske vore något. Ovan tanke. Det får komma till hösten möjligen.

Så om 10 dagar och en helg borta, sen sitter jag där och känner efter hur det känns att vara själv. Själv men inte ensam. Det kan ju faktiskt bli fantastiskt skönt och bra på alla sätt. Nytt, tomt, men desto mer plats till nya minnen.

Det här blir en minnesvärd sommar minst sagt. 10 dagar kvar. Behåll fokus på horisonten.

20160604_084651