Jag hängde på stranden med goa' C på lördageftermiddagen och snackade om allt men mycket om våra separationer. Vi pratade om möjligheten att kunna vara själv. Den fördelen hör inte specifikt till separationer förstås men det blir till viss del en mer naturlig del av vardagen när man inte längre är i en relation. Inte bara att just vara själv rent praktiskt, utan även att kunna trivas och finnas i det.

Jag tycker om att vara själv. Det innebär inte att jag är en ensamvarg eller att jag inte tycker om sällskap. Det innebär att jag tar mig tid till att vara själv. Det gör mig inget att ägna tid med mig själv. Det har inte alltid känts ok att vara själv, men jag misstänker att behovet föddes med barnen då man verkligen fick anstränga sig för att vara själv.

Jag är själv när jag känner för det. Jag bor själv. Jag kommer inte undan att vara själv. Jag kan även vara själv av ren vilja och njutning och det är skönt att känna mig trygg med det. Det är viktigt att vara trygg i det tror jag. Oavsett om man är i en relation eller inte.

Jag ser det som en styrka. Att kunna välja och att kunna välja bort att vara själv. Att kunna se värdet i att vara själv och göra som man vill. Lika självklart som att kunna ha sällskap av andra. 

Hur känner du kring att vara själv med dig själv? Är du rustad ifall det skulle hända?

Själv vid havet tidigt imorse. 

Dessa känslostormar alltså. Det är de som är det absolut värsta. Stunder av nu-feeling visst, men "bu-feeling" ligger alldeles runt hörnet. Stabil och instabil på samma dag. Jag tar ut max av barndagarna att stunden jag blir utan dem blir som ett fall högt upp från himmelen ner till djupet av havet. 

Nu ska barnen iväg. Utomlands. De ska vara längre bort än ett stenkast. Bara några dagar, men jag känner mig inte redo för det ännu. "Du måste kunna släppa taget", tänker jag. Nej det måste jag inte. Inte ännu. Jag vill fortfarande klamra mig fast hos dem. Inte kväva dem, bara hålla dem nära. Jag behöver andas in deras energi.

Inte så mycket thank God it's Friday idag. Jag kan inte fira. Just nu känns sommaren jobbig. Mycket folk överallt. Alltid ljud. Det bubblar av liv men det känns i vägen. Stoj och stök utanför huset. Jag vill ha en stilla skog eller en tom strand där jag kan hitta tillbaks. Imorgon är en ny dag.

Stormigt men ändå stilla.

Ibland pockar stunder av "feeling" på. Små hoppfulla stunder då livet känns helt helt ok. Jag vågar inte säga Fantastiskt! eftersom jag i dessa stunder ifrågasätter om det är en riktig känsla och jag blir snabbt påmind om den senaste tiden.

Mitt i bra musik med träffande text. Några kloka ord i boken på sängbordet. Trevliga stunder med vänner då jag inte behöver påminna mig om annat än om nuet och framtiden. När jag gör spontana saker bara för att jag har möjlighet och när jag har med andra på äventyren. Jag är inte ensam och jag behöver inte vara själv om jag inte vill.

Herrejisses. Utan dessa stunder - hur hade det sett ut? Vill inte tänka. 

Tillvaron kommer inte vara helt lätt framöver men det finns tydliga stunder av ljus, för ljuset förminskar och äter upp mörkret. Mörkret tappar betydelse. Ljuset vinner alltid. Efter mörker kommer ljus. Inte tvärtom. Efter regn kommer solsken. Jag tror jag har försprång.

Det bubblar liksom till i kroppen. Nästan som ett pirr i magen. Små, korta behagliga stunder. Lugnt och trivsamt. Stunderna ska bli större än små och längre än korta, men jag tror jag kan ha hittat nuet. Fått nu-feeling. May The Now be with me.

För att ta mig igenom stormen levande har jag tagit hjälp av en psykolog. En som sitter och säger och förklarar de mest busenkla knepen men som är så makalöst svårt att komma på själv. Det går framåt. Det gör det absolut. Med hjälp av enkla läxor. Inte enkla att genomföra men förhållandevis lätta att ta till sig. 

Tänk att den aktuella händelsen som ställt livet på sin yttersta spets ses ovanifrån och du tittar genom en tratt. Du tittar från det lilla hålet och ser det stora. Se det stora perspektivet. Det har varit läxan. 

Jag fattar nu. Ser man från andra hållet, från det stora hålet, ser tillvaron snäv och liten ut. Jobbiga händelser tar lätt upp all plats. Vänd på tratten och det jobbiga som vänt upp och ner på hela livet, blir lika litet som det lilla hålet, men blir till en prick i det stora perspektivet.

I det lilla hålet finns en person, eller till och med två. Där finns allt svek och alla lögner. Hemligheterna döljer sig där. Fullproppat med negativ energi. Den lilla pricken kan man lägga fingret på för att stänga in negativ energi. Den lilla lilla pricken kan inte få störa allt det fina, sköna, positiva i övriga bilden. Den lilla pricken syns inte blanda all grönska och alla vackra färger. Den lilla pricken är mörk och sorglig och får försöka överleva bäst den vill och jag försöker undvika det som påminner om pricken.

Jag är nästan "utskriven". Inte riktigt ännu. Det finns mer kvar att jobba med. Vi snackar inte tidsperspektiv, jag och min psykolog, vi snackar bara om att få perspektiv. Tillräckligt med perspektiv för att åter leva.

Första etappen barnledig och ledig med barn har bockats av. Andra perioden utan barn blev lättare än första. En kortare period. Tacksam för det. Fyra dagar själv är lättare att ta mig igenom än närmre en vecka. 

Barndagarna var verkligen toppen. Barnens önskemål och vilja i första hand. Vattkoppor 2.0 knackade på men det fick genomlevas bara. Tiden med barn handlar verkligen om här och nu. Tillmötesgå barnens behov och leva sommarliv. Det finns mycket som blir sekundärt. Skriva inlägg blev det liksom varken tid eller lust till. Hålla reda på vad andra gör och skriver om än mindre. Vi, jag, här och nu. Leva enkelt.

Andra självperioden blev enklare. Inte smärtfri med lättare. Det är svårt att släppa tankarna på de små som står mig närmast men är inte närmast rent fysisk. Det är svårt att komma över att de aldrig kommer springa till dörren med kramvänliga armar när jag kommer hem. 

Det är svårt stt släppa tankarna på det som hänt mig. Det är svårt att inte komma tillbaka till att ha blivit lurad och sviken. Jag tänker ofta på tillfällen och händelser. Tidpunkter där hemligheter fortfarande var osynliga. Sett i backspegeln gör de tillfällena och händelserna ont i mig. Det känns som att vara en spelpjäs i Fia med knuff där avsikten var att få ur mig ur spelet. 

Ny spelomgång nu.