Det är ju lite det våren är till för - allt födas på nytt, så jag väntar på kick-offen. Jag väntar på att framtiden ska ta fart. Det syns ju i naturen att det ligger något i luften. Ja jag vet, det ligger hos mig i att sparka fart, men just de nervkopplingarna funkar lite långsamt just nu. Det är mycket som ska ordnas med för att det avsparken verkligen kan kännas av, men det passar ju så bra om det kunde komma nu under favoritårstiden. Vill inte missa!

Jag  tog chansen till en så kallad "skön skogsrunda" i löparskorna när jag ändå var i trakterna av skog. Skogen hånade mig och drog till med regn och hagelstorm. Inte det minsta skönt alls. I tron om att planen "skön skogsrunda" också skulle bli som planerat, lämnade jag mössan hemma. Det är ju ändå i slutet av april. 3 plusgrader. Jag ger mig inte tänker jag. Jag SKA möta våren i skogen. Jag SKA hinna se vitsipporna innan de vissnar. Det gjorde jag.

Det är något visst med skogen. Den helar. Den är tyst och lämnar mig i fred. Den stormar ibland, men det är ju bara en utmaning. Tänk om jag kunde se alla andra sorters stormar som utmaning. Även om det var en fjuttig runda så var den värdefull. En nödvändig paus i det mesta just nu.

Löpningen ligger på hyllan. Inte fullständigt på hyllan. Det är snarare kraven som ligger på hyllan. Nästan alla krav. Mina tids- och prestationsmål är pausade och det enda kravet jag har på mig själv nu är att få till en runda då och då. En skön plan och lätt att följa. Definitionen av "då och då" bestämmer jag ju själv. En chans att få nystarta och varva upp, och kanske öva mig på att ta tag.

20160424_090730Ljusinsläpp!

När människor befinner sig i kris öppnar sig världen. Det är så många som hör av sig, skickar styrka och kärlek. Omtanke har inga gränser! Omtanke där och när den behövs. Omtanke i dess bästa form.

Jag har själv valt att öppna mig här i skrift. Mitt huvud behöver det. Jag skriver inte för att få medlidande eller för att att ni ska tycka synd om mig. Jag förväntar mig inte att någon ska lösa detta åt mig. Ansvaret ligger inte hos er.  Jag skriver för att behandla och hela. Jag hade kunnat välja att inte klicka på Publicera, men jag vill ändå nå ut med hur knasigt ett liv kan bli på en kort sekund, och så småningom hur vägen tillbaka ser ut.

Någon kanske finner tröst i det jag skriver. Någon kanske börjar förstå ett och annat. Någon kanske blir rädd och någon kanske inte alls vet hur hen ska förhålla sig. Någon kanske känner sig sårad. Kanske någon väljer att blunda av rädsla att behöva välja sida. Jag påtvingar ingen min historia och det är inte fråga om att välja någons sida. Ta in utifrån där du befinner dig. Besvara, behandla och bedöm som du vill.

Det är galet hur snabbt allting kan ställas på sin spets. När det man tar för givet i en relation plötsligt ändras och man vet inte riktigt vad som är verklighet och fiktion. En har hunnit vänja sig vid tanken, en annan känner att tanken aldrig går att vänja sig vid. Två stycken befinner sig på varsin ände. En har traskat framåt och den andra har tvingats backa, backa och backa.

Det handlar nu om att förhålla sig till varandra. Att förhålla sig till varandra när man befinner sig  i varsin ände. Ord och samtal får ett helt annat perspektiv och man befinner sig inte längre på samma våglängd. Vad är det jag hör och vad är det jag uppfattar?

- Jag hör inte på när han säger att allt kommer bli bra. Det var inte denna lösning i livet som jag hade föreställt mig. Det är inte mitt val!

- Jag tror inte på ett Förlåt. Fullkomligt verkningslöst.

- Jag avskyr när han säger att han förstår hur jag känner. Det gör han inte förrän det händer honom...

Omtanke…. i dess värsta form.

2016-04-20 21.46.59

Jag gillar verkligen att jobba som personlig tränare. Glädjen, tacksamheten och lättnaden över att kunna hjälpa människor att må bra är liksom det mest fulländade man kan göra och det kommer jag fortsätta med så länge det bara går.

Livet kom emellan som man brukar säga. PT-jobbet finnas naturligtvis kvar men jag behöver komplettera med en anställning som närmar sig kl 8-17-villkor, eller mindre. Förstår ni hur jag menar? Tryggad arbetstid för min lilla familjs skull, när den nu står inför lite förändringar. Några timmar här, några timmar där, lite av varje varannan vecka. Alla möjligheter finns. För säkerhets skull, med fortfarande krydda till med PT-jobb i största möjligaste mån. PT med ett extraknäck.

Så - Jag - en akademiker som bakgrund och hälsofrälsare i förgrund. Många år inom högskolevärlden, med marknadsföringserfarenhet och erfarenhet av utvecklingsprojekt. Sadlade om för att jobba med friskvård och för att få hjälpa människor mot en hälsosammare livsstil. Skriva är ett rent nöje.

Det finns mycket mer att lägga till, och det finns nya utmaningar att utforska. Sociala medier ger möjligheter. Med hopp om att mitt engagemang behövs där ute.

  • Vet du något om en ledig tjänst som jag borde få nys om?
  • Vet du någon jag borde prata med? 
  • Vet du i vems hand just mitt CV borde landa?
  • Vill du veta mer om mig?

Kontakta mig - sarah@tyckomdig.se. Dela mig på Facebook. Besök mig på LinkedIn.

IMG_5342

3 Kommentarer

Minst hälften av alla skåningar var på Österlen igår och sprang trail och östra Skåne verkar ha levererat med finväder även detta året. Ett stort gäng från Runacademy verkar också ha levererat. Förra året gjorde jag det mest dumdristiga och smarta jag gjort under min tid med löpning. Jag ställde upp och såg där med till att inte kunna springa mer på ett halvår.  Jag sprang trots smärta. Bet ihop och såg till att jag blev ordentligt skadad i vänster höft.

Smart? Ja jag lärde mig en så himla mycket. Jag lärde mig att lyssna på kroppen, att smärta inte går över när man börjar springa och jag lärde mig hur toppen det är att bli stark inifrån och ut. Rehab och prehab blev min träningstrend och jag har inte ännu hittat suget efter långa distanser.

Tack Österlen! Aldrig mer ta risker. Aldrig mer ta chansen att göra skador värre. Det säkra före det osäkra för att hålla en livstid. Därför har jag spöksmärta i vänster höft idag. Som en påminnelse.

trail2015Min fotsvett efter förra årets lopp.
Bild lånad av Österlen Trail och fotograf Jenny Karlsson. Tillklippt.

 

4 Kommentarer

Varje morgon vaknar jag och konstaterar "Nähä, vaknar inte glad idag heller." När kommer glädje tillbaka?

Inläggen duggar inte tätt precis. Risken finns att jag sprider neggo över cyber space och risken finns att jag trampar någon på tårna, men samtidigt - det här MITT "nu" och jag har inte bara blivit trampad på tårna, jag har blivit mosad. Platt. Tycker du att det är lite obehagligt att läsa om någon som mår lite piss? Läs och njut lite extra av ditt eget "nu", eller ta tag i "nuet" för dig och de i din närhet så att det blir till ett bättre möjligt.

Irriterande huvudvärk sedan ett par dagar tillbaka. Kroppen reagera tydligt på det som hänt. Hjärtat får rusningar. Inte av välbehag utan av stress. Mycket intressant. Ytterligare en möjlighet att lära känna sig själv. Jag får sova med hjälp av ett litet piller. Ett ofarligt och vettigt sådant säger tant doktor. Jag är inte helt övertygad om det men eftersom jag både somnar och vaknar arg av allt som hänt så är det bra att jag åtminstone kan sova.

Helgen kommer som en möjlig återhämtningsstund. Helgerna har tidigare varit något att se fram emot. Små familjehögtider bara ägnade åt oss när veckorna gått åt åt jobb. Trodde jag. Nu är de oskrivna blad och en timme i taget. Ett upplägg att vänja mig vid möjligen. Inte ta för givet att kunna ha två barn hos mig när jag vill. Det kommer naturligtvis att funka men det var inte så här min plan såg ut men tydligen andras plan sedan en tid tillbaka.

Visst är det glädje och lycka att få äkta kramar, pussar och leenden av sina barn men det finns ett lock som läggs på. När fanken ska en hel dag kännas ljus?

Ljus, ljus… varde ljus.

Imorgon är en ny dag. Ta hand om varandra.

20160416_113052Lägger upp bilder som påminner mig om det vackra.